Hörde på radio i morse att de som är vinnare i år på Tidöpartieras politik är ett vitt par mellan 30 – 50 år. Båda jobbar heltid, barnlösa och bor i köpt bostad. Enligt inslaget har de 30.000 i månaden per skalle att köpa nöjen för. Åka taxi och äta på restaurang. Tidöpartiernas våta dröm har gått i uppfyllelse.

Själv fick knappt 200 spänn i höjd ersättning för att jag saknar arbetsförmåga. Det blir att tigga fondpengar om jag vill resa någonstans.

Nåja, jag har det väsentliga som lägenhet och mat. Kläder köper jag på second hand. Det blir personligare då.

Jag fick drygt 2000 spänn för en krönika i Funktionshinderpolitik. Brukar skriva två krönikor per år i den tidningen. Att skriva sliter på kroppen. Ger ständig värk. Skriva är det enda jag klarar på egen hand. Min enda universum där jag kan vara den jag är. Om jag avstår från att skriva får jag svår ångest. Rastlösheten och meningslösheten öppnar sin källa.

Skrivandet ger mig nya synvinklar. Får mig se människan bortom ord och yttre attribut. Empati är något som förlorad. Kippar efter luft i en skitig värld med skitiga politiker.

Det här med nyårslöften är löjligt.

Novemberdagen är lika grå som färgen på hennes kappa. Han landar med färdtjänsten till grusplanen vid halvnio när hon med lätta steg går upp för trapporna till skolbyggnaden, medan han och assistenten måste gå runt byggnaden till hissen som tar upp dem till köket.

Han ser henne i korridoren på skolan. Han ler och försöker fånga hennes tid, men möts av något instabilt leende. Ett leende som uppstår i ett plötsligt möte. När det man ser saknar botten i ens medvetande och tiden räcker inte till för att stanna upp.

”När jag flyttade till Stockholm började jag gå snabbare utan jag märkte det” säger assistenten som kör Petri mot klassrummet. Korridoren sträcker sig långt. Där klassrum efter klassrum radar upp sig. Han tycker sig träffat tjejen förut. Det är något bekant med henne. De går in i klassrummet. Han ser hennes långa svartfärgade hår ligga mot ryggen. Hon är nog ett av de vita barnen från Stockholms innerstad som började äta vita piller redan som trettonåring. Framför sig har hon några maskinskrivna papper. En burk cola som stärker närvaron. Har dom ens hållit i en toalettborste? Näe, förmodligen inte.

Hon ska läsa högt sin nyskrivna text. Snedd emot henne sätter sig Petri Mattila med sin assistent. Tjejen tar ton och läser de första raderna ur sin text. Petri försöker dölja en gäsp när bilder av en svartklädd tjej kliver ut från porten på en adress i övre Östermalm. Han har liksom hört historien berättas förut. Och att hon sedan hamnar på ett fik, där hon beställer en Cafe Latte för att sätta sig vid ett fönsterbord med penna och block. Texten fortsätter med att hon staplar metaforer med utslitna uttryck som bygger en vinglig text. En text utan mål. Petri lutar bak i stolen och vilar sin blick på backen utanför fönstret. Han har redan tappat tråden i hennes berättelse. Och den malande rösten får honom att vilja stänga ögonen.

Det blir Petri tur att lämna spontant omdöme och han ser åtta tjejer stirra på honom. Han tar sig tid, dricker vatten ur glaset med sugrör som står framför honom och säger:

”Det här har jag läst förut. Det jag saknar i texten något som sticker ut som ger läsaren vilja läsa vidare. Typ att hon snubblar på något som berättar mer om henne eller har hon en inre monolog över något? Och skala ner på metaforerna till en eller två. Jag har själv använt metaforen som en utfyllnad av texten. Men insåg snart att det är kill your darlings som gäller. Texten blir mer levande då!”.

Han säger inget mer. Tjejen tittar ner i sin text och de andra lutar sig bak i stolarna.

”Tack. Du är en resurs i klassen, men du får inte ta jobbet ifrån mig” säger läraren och skrattar till. Ett skratt som upphör lika snabbt som stolar skrapar golv och en mindre lemmeltåg av svartklädda tjejer lämnar rummet.

Det blir tomt i klassrummet när Petri och hans assistent samlar ihop sig. 

”Gick jag för hårt fram?”  frågar Petri och får läraren sätta sig på en stol.

”Nä, det tycker jag inte. Men de här tjejerna är barn till kändisar och de lever kanske ett annat liv än vad du gör” säger han och får Petri att nicka.

När han lämnat klassrummet skrattar Petri med assistenten.

”Ett diplomatiskt svar, det där” säger Petri och torkar med handryggen en strimma dreggel som torkas av mot jeansen.

”Han måste ju hålla masken. Han är ju lärare.” svarar assistenten när de går längs korridoren.

Jag vaknar i ensamhet, äter frukost till p1 morgon. Det är jag och assistenten, men jag vill inte prata. Radion är världen utanför min bubbla. Min tonårsdotter sover djupt. Ytterdörren till köket står öppen och den milda höstkylan tar sig in. Det är lördag före läslovet. Meningen är att barnen ska läsa, men det gör inte hon. Själv är jag dålig på att finna ro i att läsa.

Framåt eftermiddag tar vi fram den lilla urnan med katten Lillebrors aska. Vi klär på oss och tar med urnan till skogsgläntan där vi brukade rasta honom. Vi går djupare in i den färgglada höstskogen. Skruvade upp locket och strödde ut askan. Täckte över med löv. Vi bad inga böner. Böner är för människor som kan abstrakt tänkande. Vi la urnan tillbaka i kassen och åkte tunnelbana till Farsta och shoppade.

Både jag och min dotter har blivit vana vid att hantera död och förlust, så det är något odramatiskt. Man blir mer reflekterande, man väljer bort energitjuvar.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Eller, ärligt talat. Det ska bli skönt upphöra att existera. Ja, sen när tid är att checka ut från hotell Livet.

Nu håller min dotter på att installera färgglad ledbelysning i sitt rum.

Rotfyllning av en framtand. De utförde ingreppet för två dagar sen och nu har den värsta smärtan släppt. Jag är en smärttålig man. Jag tål kroppslig och psykiskt smärta. Att det gör ont ställer saker på sin spets. Ger mig tid att utforska. Som barn kröp jag på knän. Finnarna på knän brukade pappa klämma ut så varet kom ut. Sen fick jag krypa vidare. Det där med sårvård och sånt var det inte tal om. som barn accepterar man vilken smärta som helst i syfte att bli älskad och få bli en del av gemenskapen. Jag orkar inte längre bli arg på misshandeln.

Jag har börjat mäta smärtan. Jag lärde mig det för tio år sedan, att gradera. Ett effektivt verktyg att kontrollera smärtan. Kroppen har ju sina smärtpunkter som vill något.

Jag vänder på steken. Använder smärtan till något konstruktivt. Smärtan har oftast ett budskap med sig. Ett budskap om förändring. Det är då smärtan upphör att med tiden att existera. Som en rotfyllning av en sjuk tand. Idag har smärtan sjunkit från 6 till 2 på en skala på 10. Jag ska på återbesök om tre månader. I januari är det vinter.

Smärta är också politik. Politik är viljan till förändring. Förändring är liv och motsatsen till döden, där vi blir neutrum. Blott ett minne för de efterlevande.

Men det får bli ett annat inlägg.

Idag är det söndag och det är en dag att ha ångest på. Det börjar efter frukost och når kulmen när Landet runt visas på teven. Sen vänder ångesten och lägger sig. Ångest är självkänslans feber. Trettioåtta plus.

Ångesten kom till mig redan under tonåren. Kände ingen gemenskap och möttes av ignorans och sura miner. Det var själva grundtonen i familjen.

Idag kan jag falla tillbaka i det. Jag hittar mig själv krälande i en djup brunn. Som att vara bakfull men utan alkoholen. Ångesten är min drivkraft till livet. Allt går med finskt Perkele och svenskt Lagom är bäst.

Mitt känsloliv är på finska men intellektet är svenskt. Jag menar att jag föddes på finska och växte upp i två världar. Som vuxen trädde jag in i en kontext med det svenska språket och en egen värdesyn.

Jag har alltid känt mig existentiellt ensam. Oavsett vilken sällskap jag befinner mig i. Och jag söker mig till ensamheten.

Det är därför jag lever genom skrivandet. Jag behöver bara få uttrycka mig och det dämpar ångesten. Lyssnade på en författare som sa att ju närmare smärtan hon skriver desto synligare blir hon för sig själv.

Och varför håller man på med sånt? undrar många.

Jag vill dö med fridfullt sinne.

Det finns människor som förändras aldrig. Jag fick ett julkort igår på mobilen med morsan och farsan sittandets i en soffa. Kanske hos syrran eller brorsan. Jag svarade med frågan ”Mitä? Vad?” men fick naturligtvis inget svar. Vilken normalbegåvad människa skickar ett julkort i september utan att svara när jag ringer? Ett tafatt försök till kontakt. Mönstret känner jag igen. Kommuniceringen mellan mig och familjen har aldrig fungerat. De ville aldrig lära känna mig och förstå det liv jag lever. De behövde mig som en förlängning av deras oförmåga att leva öppet och ärligt.

På kortet ser pappa glad och nöjd ut. Mamma försöker le. Hon anstränger sig hårt. Ögonen sorgsna och uppgivna.

Bilden är inte unik. Jag har flera bilder med samma ansiktsuttryck. En stolt pappa och en ledsen mamma.

Pappa får näring av att ha skrämt mamma till tystnad och total lydnad. Mamma i sin tur hånar och tystar mig och andra genom att förminska våra känslor. Men hennes samvete gör sorgen i ögonen. Pappa däremot visar ingen ånger. Tvärtom han saknar samvete och har inte konsekvenstänk. Eller så njuter han av att skada andra som dämpar ångesten. Så länge pappa lever sitter mamma fast i hans klor. Endast tiden kan visa hur det slutar.

Jag skriver detta på bloggen för jag skäms inte längre. Jag har skäms i hela mitt liv. Jag bar länge på familjens dåliga samvete och underlättade för pappa att komma undan sitt ansvar för det han har skadat.

Döden kom till mina tankar i tonåren. Mamma stod i köket och grät.. för att hon lärde sig inte svenska språket. Hon nämnde att hon ville dö. Jag satt vid köksbordet med pappa. Han viskade att mamma var sjuk och det var mitt fel. Jag var tretton år.

Det var då helvetet började och nådde sitt slut för några år sen. Jag åkte dit och sa upp mig som son. Det funkade ända fram till igår. Jag ramlade ner i hålet av medberoende.

Jag åkte aldrig med till djursjukhuset. Jag pallade inte. Jag hade mina aningar att det var slutet för min katt. Han kunde inte kissa. Andra gången det hände. Isabella  och min assistent åkte. De fick komma in akut. Det var lördag den 30 augusti 2025. Han kunde inte kissa och fick åka in akut. Isabella ringde vid 23 med veterinären. Han behövdes opereras. Det skulle kosta 25.000 att få katten på fötter igen. Däremot var det ingen garanti att han inte fick återfall. Jag bad att få diskutera med Isabella utan veterinären. Vi vägde riskerna mot kostnaderna. Jag trodde hon ville behålla honom men hon insåg riskerna av fortsatta lidandet. Jag lyssnade på hennes resonemang och vi kom fram till att låta honom dö. För att få frid från smärta.

Katten Lillebror var en social katt med stor aptit på livet. Hittade alltid sin plats i händelsernas centrum och krävde uppmärksamhet. Han kunde öppna en dörr genom att hoppa upp på handtaget. Han var stressad av sin storebror som kunde läxa upp honom.

 Storebror Bengali är totalt det motsatta i temperamentet. En kattbuddha som mediterar. Lillebror ville leka. Bengali var kunde slicka på honom. Bita honom i röven. Lillebror skrek och sprang ifrån Bengalis sadism.

Katter är inte alltid söta och gulliga djur.

Lillebror krävde varje morgon att få gå ut på balkongen. Gick stolt på räcket och hoppade över till grannens balkong. Trots att grannens var rädd för katter, trots att vi påpekade att schasa iväg honom, så gjorde dom inget. Till en början hade vi nätat in balkongen men Lillebror  jobbade frenetisk och gjorde hål och rymde. Det tyckte Lillebror var bra och smet ut på deras balkongen när jag skulle lämna hemmet. När jag kom tillbaka var han sur på mig. Katter förstår inte orsak och verkan förutom när det gynnar de själva. Det finns människor som är likadana.

Det jag saknar mest är hans bestämdhet att få kel, mat på bestämda tider. Han låg på mitt skrivbord när jag arbetade.

En fin katt som tyckte om att bitas. Tugga på saker. Han borde varit en utekatt som tog hem presenter till mig. Visserligen tog han småfåglar på balkongen. Skicklig jägare.

Jag tror att Lillebror var stressad av Bengalis mobbning som till slut kostade honom livet.

Naturligtvis anklagar jag mig själv men vad hjälper det?

Det blir tomt efter Lillebror. Någon som fattas. Tiden läker inga sår. Man lär sig leva med dem. Jag lägger denna förlust tillsammans med mina andra. Hål som behöver fyllas med annat.

Bengali verkar tycka om att vara herre på täppan. Han sörjer nog på sitt sätt.

”Nu är Lillebror hos mamma” sa Isabella.

”Ja , då har hon inte så långtråkigt” sa jag.

Jag funderar på varför jag skriver? Svaret är enkelt. Jag vill inget annat än plita ner mina tankar och reflektioner. Jag skriver för min högsta nöjes skull. Jag skriver inte för att jag är funktionshindrad och inte heller för att få beröm. Däremot blir jag glad när folk kan relatera till mina texter. Det är så texter får eget liv. Som att se sitt barn växa upp och flytta hemifrån. Visst har jag mött avundsjuka och andra fula fiskar. Men att skriva texter ger sällan de stora applåderna. Man möter en tystnad.

Folk överlag förstår inte författare och konstnärer. Och det är själva motorn i att leva som en författare. Jag bestämde aldrig att bli författare. Det var tvärtom. Att orden sökte upp mig och viskade i mitt öra. Orden vill ut och skrivas ner. Dessa ord. Jag vantrivs i stora sällskap.

Ingen i min familj har uppmuntrad mig att skriva. Inte ens när lärare från skolan berättade om min talang. Däremot hånade de mig. Det är så riktiga poeter blir till. Det brinner i hjärnan. Ord som ofödda barn. Ord som föder nya ord som väcker nya tankar.

Vid sidan sidan av läser jag om den mänskliga hjärnan. Psykologi är kunskap om vårt sociala samvaro. Jag har även läst religion.. Politik och religion kommer av samma gren. Moralens ensidiga tankar.

I skrivandet är jag Gud över texten. Jag bestämmer. Texter som sällan får bekräftelse av andra. Jag söker inte ljuset från andra. Jag behöver bara skriva och fortsätta dialogen med livet.

Denna vecka har varit märklig. En granne brukar komma och terrorisera mig med sina hjältedåd. Står på tröskeln till mitt hem och tvingar mig lyssna på allt skryt. Men misstaget han gjorde var att dimpa ner i mitt kök före jag druckit mitt morgonkaffe. Hade jag kunnat skulle jag lyft honom i kragen och slängt ut honom med huvudet före. Det kan man knappast begära av en assistent. Med mina röstresurser i en nyvaken kropp skrek jag åt honom att gå härifrån. Först vägrade han. Jag slog näven i bordet och stirrade på honom. Han gick och tittade bakåt på mig. Fortsatte gå tills han försvann.

Det är längesedan jag var så förbannad. Men vilken lättnad!

Jag försökte försonas senare men mötte ingen förståelse eller försök till förståelse. Istället körde han med offerspelet. Tragiskt!

Jag har att tacka mina narcissiska föräldrar att jag har lärt mig stå upp för min värdighet. Jag lärde mig se mellan raderna.

Men jag blir ensam när jag ryter ifrån. Sätter skräck i folk. Jag vet!

Men det priset betalar jag hellre än finner mig i andras klor.

Igår blev jag belönad när en gammal brevvän återtog kontakten. Det fick mig glad.

Jag är en ordmänniska. Det är hur man talar om varandra som berättar vår grundinställning till varandra. Ja, hur vi faktiskt betraktas i andras ögon. Det är därför jag är aktiv inom DHR (Delaktighet, handlingskraft, rörelseförmåga) Orden betyder frihet att vara den man är. Frihet att delta i samhället på mina villkor. Frihet att påverka det jag kan. Frihet att röra mig fritt i samhället.

Det är alltså, jag, individen som den subjektiva betraktaren av omvärlden som håller fanan högt.

Före namnbytet betydde DHR (De handikappades förbund) och lever kvar i det kollektivt undermedvetna. Jag är handikappad.

Jag träffade grannen i trapphuset och sa att hissen var trasig. Jag brukar träffa grannen i rullstolsrummet. Nu tar han sin mobil och ringer hissfirman och säger : ”Det är en rullstol som behöver använda hissen”. Efter han lagt på öppnade jag munnen och sa: ”Jag är en man som sitter i rullstol. Inte bara en rullstol”. Han lutade mot hissen och sa att han är trött. Jag nickade trots att jag brann inombords. ”Det är ingen ursäkt. Du är en gammal DHR:are och borde veta bättre” sa jag och genast bytte han samtalsämne.

Under det där samtalet insåg jag att jag är en handikappad i hans ögon. Jag bet mig i tungan och gick ut för att hitta ett buske att tömma blåsan i. När jag återvände var han borta och hissen fungerade.