Novemberdagen är lika grå som färgen på hennes kappa. Han landar med färdtjänsten till grusplanen vid halvnio när hon med lätta steg går upp för trapporna till skolbyggnaden, medan han och assistenten måste gå runt byggnaden till hissen som tar upp dem till köket.

Han ser henne i korridoren på skolan. Han ler och försöker fånga hennes tid, men möts av något instabilt leende. Ett leende som uppstår i ett plötsligt möte. När det man ser saknar botten i ens medvetande och tiden räcker inte till för att stanna upp.

”När jag flyttade till Stockholm började jag gå snabbare utan jag märkte det” säger assistenten som kör Petri mot klassrummet. Korridoren sträcker sig långt. Där klassrum efter klassrum radar upp sig. Han tycker sig träffat tjejen förut. Det är något bekant med henne. De går in i klassrummet. Han ser hennes långa svartfärgade hår ligga mot ryggen. Hon är nog ett av de vita barnen från Stockholms innerstad som började äta vita piller redan som trettonåring. Framför sig har hon några maskinskrivna papper. En burk cola som stärker närvaron. Har dom ens hållit i en toalettborste? Näe, förmodligen inte.

Hon ska läsa högt sin nyskrivna text. Snedd emot henne sätter sig Petri Mattila med sin assistent. Tjejen tar ton och läser de första raderna ur sin text. Petri försöker dölja en gäsp när bilder av en svartklädd tjej kliver ut från porten på en adress i övre Östermalm. Han har liksom hört historien berättas förut. Och att hon sedan hamnar på ett fik, där hon beställer en Cafe Latte för att sätta sig vid ett fönsterbord med penna och block. Texten fortsätter med att hon staplar metaforer med utslitna uttryck som bygger en vinglig text. En text utan mål. Petri lutar bak i stolen och vilar sin blick på backen utanför fönstret. Han har redan tappat tråden i hennes berättelse. Och den malande rösten får honom att vilja stänga ögonen.

Det blir Petri tur att lämna spontant omdöme och han ser åtta tjejer stirra på honom. Han tar sig tid, dricker vatten ur glaset med sugrör som står framför honom och säger:

”Det här har jag läst förut. Det jag saknar i texten något som sticker ut som ger läsaren vilja läsa vidare. Typ att hon snubblar på något som berättar mer om henne eller har hon en inre monolog över något? Och skala ner på metaforerna till en eller två. Jag har själv använt metaforen som en utfyllnad av texten. Men insåg snart att det är kill your darlings som gäller. Texten blir mer levande då!”.

Han säger inget mer. Tjejen tittar ner i sin text och de andra lutar sig bak i stolarna.

”Tack. Du är en resurs i klassen, men du får inte ta jobbet ifrån mig” säger läraren och skrattar till. Ett skratt som upphör lika snabbt som stolar skrapar golv och en mindre lemmeltåg av svartklädda tjejer lämnar rummet.

Det blir tomt i klassrummet när Petri och hans assistent samlar ihop sig. 

”Gick jag för hårt fram?”  frågar Petri och får läraren sätta sig på en stol.

”Nä, det tycker jag inte. Men de här tjejerna är barn till kändisar och de lever kanske ett annat liv än vad du gör” säger han och får Petri att nicka.

När han lämnat klassrummet skrattar Petri med assistenten.

”Ett diplomatiskt svar, det där” säger Petri och torkar med handryggen en strimma dreggel som torkas av mot jeansen.

”Han måste ju hålla masken. Han är ju lärare.” svarar assistenten när de går längs korridoren.