Det är nio grader varmt och klockan är tio på förmiddagen. Jag har varit hemma i fyra dagar nu efter resan. Teneriffa är jag klar med. Men inte med värmen och fuktigheten som är balsam för kroppen. Det var knappt tjugo grader och det blåste från norr. Ändå  var det skönt med värmen. Jag reser dit för kroppen behöver det. Att vara kreativ i en miljö där vardagskostymen är shorts och linne är inte så mycket inspirerande och när man går längs promenaden står butiker med badkläder om vartannat med restauranger som vill locka in turister.

Att vara turist är dubbelt. Man tär på infrastrukturen samtidigt som ön lever på oss rika européer.

Ett grymt bra ställe när man är rullstolsanvändare. De flesta ställen längs promenaden går det lätt att glida in med rullstol. Jag som turist och funkis har samma status som normaterna. De utan synliga funktionshinder. Ett plus är att folk har tid. En engelsk man sa till mig när jag skulle svara honom ”take your time” när han hörde mig tala. Det  hade kunnat bli något mer men våra vägar skildes snabbt.

Fotfolket överhuvudtaget är tillmötesgående både där och här. Jag tror det beror på att vi inte är våra roller. Vi är människor..

Det finns hopp om mänskligheten och jag  gläds åt att Viktor Orbán i det rumänska valet torskade rejält, vilket är en viktig signal för demokratin. Jag låter bli uttala mig om Trump.

1 mars 2026 sand från Afrika orsakar Kalimavindar. Vaknade av mess från Klarna bank som inte kunde dra köp från kontot. Satt i telefon 45 minuter tills det löste sig. Frukost på balkongen. Jeans och jacka åkte på. Gick ut efter frukost. Luften kändes tung att andas. Höll på somna. Kollade upp en busstation ovanför Mercadona. Vi ska åka imorgon till Finca Encentro som är permakultur odling. Det är att ta hand om jorden, ta hand om varandra och dela med sig ditt överflöd. Låter spännande. Jag gillar den filosofin.

Hade whatsapp-möte med Isabella som var hos doktorn. De provade ut en hostmaskin, som gör det lättare få upp slem. Hon var ju dålig för nån månad sen. Min uppgift blir väl att se till att hon använder den. Hon är bra på att slinka undan andningsgymnastik. Ibland sätter hon sig på bollen och hoppar några minuter.

Jag märker att det är bra vara ifrån varandra. Det ger perspektiv.

Jag är inte ung längre. Kroppen krampar mer. Jag borde träna mer. Fick en tanke att styrketräna när jag är här, men den tanken blåste bort. Liksom det mesta. Nåväl, nu slutarjag med självömkan. Det ger inte ett skit.

Ser ut över ett vitt landskap från balkongen.

Mister Blankhjärna rör sig i omloppsbana.
Inte nära, aldrig långt bort.
Han kretsar där ljus fortfarande syns
men värme inte längre når fram.

Jag ser honom genom ett nyckelhål.
Det är så han vill bli sedd.

Hans hjärta har bara en sida.
Den andra är vänd bort,
mörk som månen när ingen tittar.
Det som lyser i honom
är alltid någon annans ljus.

Han knackar ibland.
Stannar på tröskeln.
Kroppen lutar framåt
men steget uteblir.

Han frågar om jag ser hur han glimmar.
Jag svarar ja.
Det räcker för honom.

Sedan visar han mig sina stjärnor.

Jag blir indragen utan att röra mig.
Blir ett du.
Blir betraktad.
Ett ansikte reducerat till ett hål i väggen.

Livet i ett nyckelhål är stillastående.
Man vänjer sig vid vinkeln.
Vid mörkret runtom.
Varje morgon lossar jag mig försiktigt,
som om jag egentligen inte vill ut.

En dag står Kikki Danielsson där.
Som om hon alltid gjort det.

Hon är solbelyst.
Avslappnad.
Bekymmerslöst närvarande.

När hon vinkar
är det som om världen bekräftar
att jag finns.

Du är sedd.
Du är någon.
Du är älskad.
Men på säkert avstånd.

Mister Blankhjärna har redan vänt bort blicken.
Allt jag säger till honom
rinner av.
Orden sjunker aldrig in,
som vatten i mättad jord.

Under ytan är allt grumligt.
Förgiftat.
Där hjälper inga mirakel.

Sociala medier är en putsad yta.
En tillfällig upphöjelse.
Ett snabbt ljus.
Sedan försvinner man
ner i flödet igen.

Mister Blankhjärna äter kött med händerna.
Det är då han känns levande.
När något blöder.
När något tas.

Är det slut här?
Nej.
Nyckelhålet finns kvar.

En karaktär lämnar sin scen
och fortsätter tala i fel film.
Orden passar inte längre.
Men de fortsätter ändå.

Kikki sjunger någonstans.
Röken från hennes cigarett
letar sig in i rummet.

Jag frågar om någon annan känner den.
Svaret är alltid nej.

När jag tittar ut
är hon borta.

Mister Blankhjärna är tillbaka.
Obalanserad.
Stressad.
Han väntar på skjuts.

Jag väntar inte på någonting.
Jag ska ingenstans.

Jag trivs i mitt nyckelhål.
Jag och katten
drar täcket över oss.

På tv:n sjunger Kikki Danielsson igen.
Allsång.
Ljuset är perfekt.

Satelliten fortsätter sin bana.
Jag släcker.

Om några veckor finns jag i Los Cristianos. Minns inte hur många gånger jag varit där. Det är värmen som lockar mig. Kroppen behöver värme. Kroppen har ont. Smärtan vill lära mig något. The master.. Jag har alltid haft ont i själ och kropp. Smärtan som en vägvisare istället för antagonist. Det är bara att välja. Gå emot eller följa med. Att gå på gym hjälper föga. Då gäller det hitta andra sätt. Att möta sin smärta är som att skaka hand med sin fiende.

Det är du och jag och vi ska älska tills mörkret faller.

Jag skrev den raden i tidiga tonåren.

Teneriffas sol och värme är som en förstående kvinna med självaktning och respekt. Den finns bara som dagarna. En kravlös formel. Det är själva varandets och existensens plats. jag kommer aldrig hitta en sådan kvinna utan neurosen som berg.

Los Cristianos ligger omringad av ett berg. Stadens blickar ut mot havet. Berget skyddar från regn och kalla vindar. Som en livboj.

Första veckan kommer jag bo med havsutsikt. Den andra veckan byter jag boende. Isabella stannar hemma. Hon har en pojkvän som gillar flygplan och tror på andar. Konstig kombo.

De sa:

du är inte som vi.

Det var

början på en lång resa.

Jag surfar in på en amerikanskt sida för vuxna med cerebal pares och möts av en stolthet. Man säger rakt ut sin diagnos och sen är man sig själv. Man diskuterar öppet om vad det är att leva med CP.

And I love it!

Det skulle aldrig funka i Jantelagens Sverige och norden.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Är det så konstigt att folk är sjukskrivna för utbrändhet? De jagar ära och erkännande, men får bara skit!

Jag hyllar inte narcissister som Trump och Putin. Eller fjanten Åkesson som drivs av hat. Narcissism som leder till galenskap är bara skadligt.

En sundare narcissism är självreflektionen och självbejakandet som står mot samhälleliga tankeströmmar. En narcissism som överger egoismen och tror på ett oss som ersätts av empatin.

I Sverige råder konsensus, som har bidragit till stora klyftor än sammanhållning.

Jag har dragit på mig många fiender. Min rakhet betyder inte jag har rätt i sak. Utan det är min åsikt i stunden.

Jag är tuppen med rak rygg och går bestämt. Runt mig springer hönorna och för ett väsen. Minst hundratals hönor har kommit och pickat på mig. Ibland har de lyckat få mig omkull. De har sprungit runt mig och kacklat högt. Jag får skavsår i öronen som får hönsen att kackla ännu. Jag är tuppen med ståndaktig gång. Jag tar stora steg mot ett någonting. Jag vet inte vad någonting är. Hönsen pickar på mig och kräver ett svar. De behöver ett helt ramverk att leva från.

Jag vaknar av högt skratt som skär genom väggen. Jag vill skrika. Tyst. För helvete. I natt vaknar jag av att det var tyst. Nästan i alla fall. Någon spolar på toaletten och efter ett tag jamade katten. Tristessen jagar i honom. Han vill ut, men där möter snön. Alla lukter som får honom springa framochtillbaka finns inte. I stället kryper han upp han upp i rullstolen vid sängen. Somnar och jag stirrar upp i taket.

Jag blundar utan att kunna somna. Det skärande skrattet igen. I rummet intill har dagens assistenter blivit insläppta. Jag vänder mig om. Lyfter på täcket över Esmeralda och får ljuset av paddan i ansiktet.

”Hej hallå!” säger jag och kysser hennes axel.

Hon vänder sig om och skrattar.

”Jag drömde jag var en tupp”

”Men det är du ju. Se till anställa manliga assistenter så hönsen håller sig lugna”.

Hon fnissar.

Nu trycks handtaget ner några gånger. Dottern håller sin assistents händer. Hennes spräckliga röst talar uppmanade. Hon kryper upp i vår säng, klappar min kind och pillar med min skäggstubb.

”Pappa hår här” säger hon och pekar på sin haka.

”Det är skägg” säger mamma Esmeralda.

”Ägg” härmar dottern.

”Lägg ägg i kungens skägg” säger jag.

”Det låter bekant” säger Esmeralda som sätter sig upp på sängkanten och hennes assistent trär strumpor över hennes fötter.

”En känd barnboksförfattare namn jag glömt. Han skrev nåt om herr gurka dansar mazurka”

Hennes assistent ställer sig upp, petar till sina tjocka glasögon och låter ord ramla ur munnen.

”Det borde väl du veta som utger dig vara författare” säger hon med allvarlig min.

”Jag undrar hur många det är som får moralen uppstoppad i fejset före dom klivit upp?” svarar jag.

Ibland poppar upp ord, meningar och metaforer i min skalle. Dyningar från själens alla vrån. Ord som varit hermetiskt tillslutna tills en oanad situation sliter upp locket. Det kan vara händelser som skett för länge sedan eller nyligen. Mitt undermedvetna gör jobbet åt mig. Jag behöver bara skriva ner det.

Min farsa hade inga filter vad som kom ur hans mun. Jag blev nyfiken vart han fick allt ifrån. Men fick aldrig några svar. Hans förmåga att slänga sig med uttryck vittnar om att han bär på en oförlöst poet inom sig. Men skrivande är något o-manligt i hans värld.

Så det blev jag som fick bli poeten. Och det gör jag gärna. Jag började min skrivarbana genom att författa brev, som jag till en början skickade till honom. Vilket jag ångrar. Hans själ är hermetiskt tillsluten när det handlar om att se sitt jag. Istället hämnas han. Risky business, alltså. Han är en varg i skjorta och jympabyxor.

Mitt skrivande får jag hålla för mig själv. Igår samlade jag alla brev i ett dokument och lät AI komma med förslag. Hen spotta ur sig en diktsvit, Barnets röst, som jag behöver redigera. Är det fusk ta hjälp av AI? Nja, så länge jag gjort grovjobbet och behöver feedback så är jag upphovsmannen.

Jag lyssnar på Bodil Malmstens ”Priset på vattnet i Finestere”.. Hon lämnar Sverige och köper ett hus. Längtan bort är stark. I huset finner hon sitt rätta jag. Hon vill bara skriva och ta hand om sin trädgård. Mullvaderna vänder upp och ner på trädgården. Blommor rycks upp av dessa underjordiska sabotörer som visar sig när man inte ser dom. Likt anonyma vampyrer. Jag gillar boken för den skildrar vald ensamhet. Hennes skarpa iakttagelser av livet i Finestere och livet hon lämnat bakom sig.

Jag vill också bara dra till jordens ände och bo med havet utanför fönstret. Dricka billigt vin och skriva. Ensamheten skrämmer inte mig. Människor är nödvändigt ont. Min kropp behöver människor för att existera. Inte jag. Det där med trädgård är kul när det växer.

En paus från boklyssnandet. Jag klickar hem ett skrivbord som behöver kärlek. Det står så uttryckligen i annonsen. Tre timmar senare bär två ryska män in ett skavt skrivbord in i mitt vardagsrum. Genast sätter jag assistenten på att skrapa bort färg. Det visar sig gå lätt, samtidigt som vi kollar en YouTube-video om hanteringen av en värmepistol. Mannen i filmen var en riktigt nörd som snöar in sig på antalet grader som värmepistolen ger. Jag hade väntat mig en uppvisning av dess användning. Jag tänkte att nörderiet var en manlig uppvisning.

I morse var jag utanför Claes Ohlsson på Götgatan tio över tio. Dom öppnade elva. Femtio minuter att slå ihjäl på hippa Söder. Gatorna tomma och inget öppet. Jesus Kristus heter en låt jag hörde på radions Finsk disco. Jag skulle ha min värmepistol. Tunnelbanan till Farsta tog tjugo minuter. Jag älskar tunnelbanan som snabbt och effektivt tar mig dit jag vill.

Hemma tjugo över elva. Behandlingen av bordet gav omedelbar resultat. Under färgen dolde en teakfärgad skiva. Att se förvandlingen ger en märklig känsla av belåtenhet.

Rasism slår upp en kil mellan dig och mig.

Det börjar med ironin.

Ironin döljer sanningar i oskyldiga skämt.

Är släkt med sarkasmen.

Viljan att slita den andra i bitar.

Ironin och sarkasmen delar ut hugg utan avsändare.

Avsändaren skämt frisätter ironin och sarkasmen.

Därför går avsändaren fri från ansvar och gör mottagaren förvirrad.

Livnär sig på dubbla budskap.

Rasismen är en medveten handling.

Rätten att utgå från den egna moralen.

Lätt att förstå.

Den andra tränas i lydnad.

Klyftan mellan dig och mig cementeras.