Nästa sökande till assistentjobbet kommer tjugo minuter för sent. Skyller på att det var svårt att hitta vägen. Vi sätter oss och jag ska intervjua henne. Jag berättar om mina hjälpbehov. Hon ger mig svar som övertygar mig om att hon har förstått. Hon ger sig inte ut att vara Florence Nightingale som vill hjälpa för att göra en insats för att vara snäll. Utan personlig assistans är ett jobb för henne.

”Hjälp till självhjälp” säger hon och ju längre intervjun fortskrider blir jag övertygad. Hon passar in i mitt assistansgäng.Som arbetsgivare tar jag referenser. Ringer personer hon har jobbat med. Alla vurmar varmt kring henne. Jag anställer henne på prov i två veckor. Introduktion med en annan assistent ska hon få. Så hon kommer in i arbetets rutiner lättare.Så blir klockan tio. Jag väntar. En minut över. Två minuter…tre…fyra… åtta..tio. Hon använder sig av akademiska kvarten, kanske?Klockan blir sexton…sjutton…arton över tio. Missmodet växer inom mig. Försöker ringa och fråga vart hon är. Mobilsvar rapar upp numret jag slagit. Hon sa upp sig innan hon hade börjat sitt nya jobb.Hon är inte den enda som struntar i ett jobb. Jag har haft flera såna fall genom åren. Det finns säkert tusen skäl till det, men varför ringer hon inte? Varför tar hon inte sitt ansvar och ger återbud?Arbetsmoralen är nog inte så hög bland folk. Sjuttio- och åttiotalsgenerationen glider genom livet utan och slippa ta konsekvenserna av sina beslut. Fyrtio- och femtiotalisterna har gjort sitt snart.Jag tycker synd om dessa glidartyper. De bär tunga och oavslutade relationer i sina liv. Känslor som aldrig får uttryckas. Istället knaprar dom piller mot ångest, och klär sig i svart.I en undersökning är nästan varannan svensk olycklig. Vi shoppar mer än någonsin. Sverige går bra just nu. Arbetsmarknadsministern vill piska folk till att söka och ta jobb. Men arbete löser inte svenskarnas sorg.Jag kan tycka att det var bra att hon uteblev från jobbet. Hon hade rätt inställning, men saknade motivation. De är ofta svåra att jobba med och vill helst vara betald kompis och dricka kaffe med mig. Brukar kompisar städa och laga mat hos en? Brukar man låta kompisar bädda ens säng? Nej.

Publicerades i Aftonbladet 2007

Du är ett naket träd om hösten.

När du andas över mig blåser framtidens vindar

Alla bitar faller på plats

Du och jag har nått världens ände.

Jag besöker trädet

Det är så jag vet.

Snart landar änglar i ditt hus

Och allt ska eldas upp

En tjock rök stiger över byn

Och alla ska veta att det är du

En sista resa hem

Och allt stannar av.

Snart landar änglar och tänder ett starkt ljus

Och allt som blir kvar av dig

Minnen som får lov att blekna

En bergavsatt pekar mot evigheten.

Snart landar änglar

Jag har urnan med askan av dig

Den väger ingenting för livet kommer med en ny dag

Jag har väntat i dagar och nätter

Du öppnade aldrig dörren

Livet var en ansiktslös bödel när du här vandrade.

Snart landar änglar och våra missförstådda hjärtan sliter itu

Våra hjärtan går på stigar som aldrig

Nej aldrig kommer att mötas

Det är allt du ger

Det är allt jag ser.

Snart landar änglar och ovanför himlen är mörkret

När stjärna efter stjärna faller

Bara tomheten och rum utan slut väntar.

Snart landar änglarna.

I väntrummet på hjälpmedelscentralen sitter en man som ser mig sätta till rätta.

”Du verkar inte gammal”

Jag rycker på axlarna. Han börjar killgissa.

”Du är runt trettio?”

Jag ler och tittar runt i lokalen. Jag skulle kunna vara trettio och lite till. Så jag nickar åt honom.

”Hur gammal är du då?”

Han lutar sig fram:

”Åttiosju, är det din vårdare?”

Han frågar min assistent.

”Du får fråga Mika” svarar hon.

”Inte vårdare. Jag har assistenter”

”Du ser ut som Trettiofem” säger han och jag nickar. Hellre trettiofem än trettio. Han tittar i sin mobil.

”Vart kommer du ifrån?” frågar jag.

”Jag kom hit sextioåtta. Långt innan du föddes!”

Jag sa inte att jag var ett år då. Jag lät honom prata.

”Rumänien är ett vackert land” säger han.

Jag nickar.

”Alla zigenare har lämnat landet. De var över en miljon.”

”Du menar romer?”

Han tittar i sin mobil.

In i väntrummet kommer en man i taxiuniform och ropar upp mitt namn. Våren letar sig fram i almanackan, trots att februari har precis börjat.

”Jävla skit” stolen halkar in i en snöhög trots att fläckar av sand ligger på asfalten. Jag kommer ur snöhögen och följer chauffören till bussen.