Ett slag

Ett skrik

Ett förändrat liv

Tiden löper varv efter varv

Springer till begynnelsebokstaven

Livet väntade länge före första andetaget

Allt börjar om

Ritar nya kartor åt kroppen

Han vänder bort ansiktet

Kartan har bara en läsare

Finna sitt eget ansikte

Vinden slår upp höga vågor på Östersjön

Ett annat liv

Samma skrik

Slag av vrede

Skrik av rädsla

I två stelansikten

Sedan föddes orden

Vägarna i kartan får namn

Och isbergen smälter

 Han tystnar

Bara hjärtat slår i ett mörker.

Han kom, lyfte upp mig och tog med mig. Han sa aldrig vart vi skulle. Jag lutade mot hans kropp. Hörde hans korta andetag. Jag försökte säga något men varje gång grimaserade han. Och han visslade istället för låta orden komma fram. En blockering. Han väckte min frustration till liv. Ett vresigt hav visade sig med jättelik våg, som stannat i sin rörelse. Stannat i upprätt ställning som en haj med öppen käft.

Han hade stannat tiden. Mina dagar och år i vuxenlivet fick honom bygga en mur mellan verklighet och dröm. När jag äntligen satte mig i rullstol efter tjugoett år av krypande på golv blev han tvungen bygga större murar. Han tog hjälp av mamma och mina syskon. Han hade en dröm att uppfylla.

Jag har alltid suttit på läktaren. Med ett mentalt anteckningsblock noterades ner händelser från pjäsen. Han växlade tonläge beroende hur stunden mätte rädslan i honom. En rädsla från en svunnen tid. Han hade rädslan i botten av ryggsäcken. Krälade i ett mörker och stal energi. Motsatsen måste vara mod. Att ha modet älska. Kärleken blev kall och blå när föräldrarna dog när han var pojke. Och pojkar blev män av stål när de stått på rad i det militära.

Det var efterkrigstid och snön hängde tjock från trädgrenarna. Han hade skolväskan på ryggen och gick en längre väg hem. Han visste att fadern var på dålig humör. Han såg för sitt inre fadern stå med läderremmen i handen.. Han hasade sig fram genom snön. Fötterna började sticka av kölden. Ju närmare huset han kom, desto mer tryckte kisset på blåsan. Till slut var han tvungen stanna och dra ner byxorna. Han frös ju om fötterna. Ändå slet han av skorna och strumporna och lät en stråle kroppvarm kiss värma fötterna. Ett kort lugn spred sig genom kroppen och för första gången hörde han vårfåglarna. Han började genast att vissla. I samma stund tonade bilden av fadern ner sig. Pulsen gick till det normala.

Han kom, placerade mig i fåtöljen framför teven. Själv la han sig i soffan och gäspade högt. Efter en stund snarkade han. En snarkning slutade i en tystnad. Jag tittade på hans läppar. De var fortfarande röda.

En svag lukt av sprit kommer från morgonens assistent. Han tuggar tuggummi och nickar som om han förstår vad Petri vill. När Petri öppnat munnen pressar han sig mot väggen. Tuggar på sitt tuggummi och glor tomt, innehållslöst, som en skyltdocka i ett varuhusfönster. Där står de stela och utklädda i senaste secondhandmodet.

Petri handlar ofta i sådana andrahandsbutiker. Det luktar gammalt om kläderna som hänger på galgarna och de är skrynkliga. Lite trasiga också. Ungefär som alla dessa sargade hjärtan som trängs på krogen för att få sig en fylla.

Tuggummimannen väntar i två–tre minuter. Sedan börjar han gå fram och tillbaka i köket, väntar på riktlinjer från Petri, men får inga. Han kan inte säga något. Det är den där lukten av sprit som får orden att knyta sig.

Han försöker svälja ett brinnande klot som flutit upp i bröstet. Assistenten märker kanske inget.

I tron att tuggummit dämpar spritlukten har han fel. Petri är vältränad som en polishund när det gäller att spåra lukter.

Eller kan dofter uppstå utan yttre stimuli? Är han i så fall inbillningssjuk?

Ja, det skulle nog han säga, han som satt sig på en plaststol och håller benen i kors. Han lutar sig bakåt så att ryggstödet knakar.

”Vad tänker du på?” säger Petri och ser hur han hoppar tillbaka till verkligheten.

”Fick just upp en rad till en blivande novell”, säger han och tar tre steg över golvet till kaffebryggaren.

”Du ska väl ha java i kistan så du vaknar?”

Petri hostar upp slem i munnen och sväljer igen.

”Vad är det för en novell du tänker skriva?”

Han nickar.

”Snart kommer en intervju”.

Petri bläddrar bland papperen som ligger utspridda på köksbordet.

”En kille söker jobb som personlig assistent. Johan, tror jag han heter. Ge mig hans ansökan. Den där.”

Han pekar på det något skrynkliga papperet som ligger ensamt på bordet.

”Han är tjugotvå år och har aldrig haft ett jobb. Född i Härnösand och flyttat nyligen till stan”, säger assistenten.

”En sån där norrlänning som flyttat till stan för att söka lyckan.”

”Dom är väl lugna och sega. Det vill du ju ha!”

Tre höga ljudsignaler ekar från dörren.

”Han håller tiden”, säger assistenten.

In kliver en tanig pojke i en tjock dunjacka. Han skakar hand med Petri, sparkar av sig stövlarna och går in i köket.

”Intervjun är väl här inne?” säger han och ser sig omkring.

”Behöver du nån som diskar?”

Petri skakar på huvudet.

”Jag har assistenter dygnet runt eftersom jag behöver hjälp med mat, hygien och allt det jag gör.”

Han gör en paus och väntar på att assistenten bredvid honom ska förtydliga.

”Han vill att vi hjälper honom med kläderna och så …”

”Det sa jag inte”.

Killen vid bordet tittar på Petri.

”Så han behöver hjälp med klädvård?”

Assistenten nickar.

”Hans fru brukar tvätta åt honom.”

”Va? Har han en fru? Är han gift?”

Killen slänger en blick på Petri.

”Men vad håller ni på med? Pratar över mitt huvud”, säger Petri.

Killen glor fortfarande.

”Vad vill han?”

Assistenten säger inget.

”Vadå, han vill?” säger Petri. ”Ni behandlar mig som om jag inte är en person som sitter i det här rummet. Jag är inte ett neutrum.”

”Ett neutru … va?”

”Du pratar om mig i tredje person när jag sitter här.”

”Du sitter ju här och jag försöker göra mitt jobb”, säger assistenten.

”Det är viktigt att hjälpa till att förtydliga mina ord.”

Intervjukillen sitter mitt emot och gungar på pinnstolen med armarna i kors. Han börjar knäppa upp skjortan.

”Du ska ju förtydliga …”, säger Petri.

”Vänta, jag ska visa en sak.”

Intervjukillen drar av sig skjortan.

”Vad då? Vad ska jag säga?” frågar assistenten.

”Upprepa det jag säger”, säger Petri medan killen visar sin bringa.

Där finns ett tatuerat hjärta med slingrande text.

”Kan du … kan han läsa vad det står?” frågar killen.

”Är du trött idag?” säger Petri.

”Han undrar om du är trött idag”, säger assistenten.

”Visst var den fin?” säger killen.

”Mmm. Berätta vem du är!” säger Petri.

”Han vill veta vem du är”, säger assistenten.

”Vem jag är?” säger killen och suckar fundersamt.

”Jag älskar att hjälpa”, säger han, knäpper skjortan och virar upp ärmarna.

”Mmm”.

Petri ser på assistenten. ”Du förstår mina ord men det blir fel.”

”Jag vet vad jag ska säga.”

”Säg det då!”

Assistenten tittar åt killens håll.

”Han sa … att vi ska säga bara det han säger.”

”Men det blir som att du avvisar mig ur mitt sammanhang genom att säga ’han sa’ i stället för att säga det jag säger. Varför gör du så, assistenten?”

”Jag vet inte.”

Petri vänder sig till killen som ska bli intervjuad.

”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag en bättre tolk hos mig.”

Killen drar bak stolen med ett sammanbitet ansiktsuttryck.

”Jag kommer imorgon.”

Han sträcker ut handen.

”Men Johnny, varför blir det så här?”

”Tja, jag är väl korkad och handikappad!”

”Hur så?”

”Ja, du kallade mig trög och handikappad.”

”Mitt tålamod rann över. Sorry.”

”Jag är inte elak. Jag gör mitt bästa.”

”Hur mycket tålamod ska jag ha?” säger Petri upprört.

Han svarar inte.

”Du sa att du fattar och hör mina ord, men när du ska tolka …”

”Jag kommer från en miljö där man pratar i ett vi, och det är så jag pratar. Men jag är inte trög. Det blir fel när jag förtydligar, fast jag vet hur du vill ha det.”

”I mina öron låter det som ett handikapp. Du förstår ditt uppdrag, men du gör fel”, säger Petri.

”Jag blir nervös för att du blir arg. Därför blir det fel.”

”Okej. Du blir rädd då. Men … vad gör vi då? Hur mycket tålamod ska jag ha?”

”Jag vet inte.”

Han hoppar ner på huk med huvudet mellan knäna. Sedan skuttar han runt i rummet medan Petri sparar text på datorn.

”Får jag fråga dig?”

”Ja, vadå?” svarar Petri.

”När ska vi gå ut?”

”Gå ut? Snart.”

”Ska vi ta på oss kläderna?” säger han med huvudet mellan knäna.

”Nä. Men du hjälper mig på med kläderna.”

Petri tittar ut över köksbordet, mot den utdragna pinnstolen efter killen.

Jag dricker mitt morgonkaffe spetsad med näringsdryck. Jag missade politikerintervju på radion med statsministern. Han som ljuger och blir irriterad på journalisters frågor. När jag ser eller hör honom frammanar han nidbilden av en moderat. Grejen är bara att han ljög sig till makten och dunkar Jimmie (den lättkränkta postfascisten) i ryggen. Statsministern är en konflikträdd typ. Hans fyra år har handlar om att ge gamla polare makt samtidigt som han ger Sveriges själ åt SD.

Bättre blir det knappast med Magda. Förklädd sosse med moderat syn på välfärden. Utbildad ekonom bor i rikemansområde och anlitar svart städhjälp. Sossarna brukar säga att alla ska med, men man vill inte lätta på plånboken.

Uja, kan jag tycka. Jag tror inte på en bättre värld. Jag tror inte på undergång heller. Det mänskliga psyket är inte kapabelt att begå mord på planeten, men man plågar gärna sin nästa. Vi närmar oss djuret inom oss. Den snabba leoparden på savannen kutar ikapp sitt byte.

Att vara svag i ett samhälle som prisar leopardens styrka, ihållighet och målmedvetenhet genererar bara misär och elände.

Kackerlackorna väcker obehag hos många. Dessa urtidsinsekter som är helt ofarliga och som funnits årtusenden på jorden vill lära oss att överleva.

Ingenting är så ensamt som att befinna sig på toppen.

Det finns inga fler berg att bestiga.

Inga mål att nå.

Allt är klart och färdigt.

Utblicken är millång av himmel

och andra toppar man passerad.

Det är att leva, det är att andas.

Att finnas till.

Det sista steget måste du vänta på.

Det är inte du som styr.

Det är blåsten på toppen.

Demens är som övergivna byggnader. Där det var liv finns bara spår och rester kvar. Som viskar något. Som svartvita bilder i ett dammigt fotoalbum från en annan epok. Ändå är det vackra kvar. Inte som blommor i en vas. Inte heller fina ord som vattenkammat hår. Utan det är rummet vi delar som bär tiden framåt. Demens plockar ner foton från bokhyllan och vänder bilderna nedåt. Bilderna som en gång varit en tidslinje och hållit fast vid ramar. Ramar som blir flytande när blekningsprocessen har sin tydliga gång. Bara rummet består och flyttar in i tiden. Som en punkt i universum. En sista mening i en historia som någon annan får ta vid.

Jag ser dig sitta i soffan och stryka med handen över tyget. Du upprepar rörelsen tills du tröttnar. Det är som rummet får dig att vänta på något. Jag vet inte. Jag är ny på det här. Jag behöver inga svar för det finns inga frågor. Det är de övergivna byggnaderna jag måste släppa. Låta naturen sluka dem och ge plats till det ingen vet någonting om.

Vi sitter i vårsolen och håller vara i handen.

Det är nio grader varmt och klockan är tio på förmiddagen. Jag har varit hemma i fyra dagar nu efter resan. Teneriffa är jag klar med. Men inte med värmen och fuktigheten som är balsam för kroppen. Det var knappt tjugo grader och det blåste från norr. Ändå  var det skönt med värmen. Jag reser dit för kroppen behöver det. Att vara kreativ i en miljö där vardagskostymen är shorts och linne är inte så mycket inspirerande och när man går längs promenaden står butiker med badkläder om vartannat med restauranger som vill locka in turister.

Att vara turist är dubbelt. Man tär på infrastrukturen samtidigt som ön lever på oss rika européer.

Ett grymt bra ställe när man är rullstolsanvändare. De flesta ställen längs promenaden går det lätt att glida in med rullstol. Jag som turist och funkis har samma status som normaterna. De utan synliga funktionshinder. Ett plus är att folk har tid. En engelsk man sa till mig när jag skulle svara honom ”take your time” när han hörde mig tala. Det  hade kunnat bli något mer men våra vägar skildes snabbt.

Fotfolket överhuvudtaget är tillmötesgående både där och här. Jag tror det beror på att vi inte är våra roller. Vi är människor..

Det finns hopp om mänskligheten och jag  gläds åt att Viktor Orbán i det rumänska valet torskade rejält, vilket är en viktig signal för demokratin. Jag låter bli uttala mig om Trump.

1 mars 2026 sand från Afrika orsakar Kalimavindar. Vaknade av mess från Klarna bank som inte kunde dra köp från kontot. Satt i telefon 45 minuter tills det löste sig. Frukost på balkongen. Jeans och jacka åkte på. Gick ut efter frukost. Luften kändes tung att andas. Höll på somna. Kollade upp en busstation ovanför Mercadona. Vi ska åka imorgon till Finca Encentro som är permakultur odling. Det är att ta hand om jorden, ta hand om varandra och dela med sig ditt överflöd. Låter spännande. Jag gillar den filosofin.

Hade whatsapp-möte med Isabella som var hos doktorn. De provade ut en hostmaskin, som gör det lättare få upp slem. Hon var ju dålig för nån månad sen. Min uppgift blir väl att se till att hon använder den. Hon är bra på att slinka undan andningsgymnastik. Ibland sätter hon sig på bollen och hoppar några minuter.

Jag märker att det är bra vara ifrån varandra. Det ger perspektiv.

Jag är inte ung längre. Kroppen krampar mer. Jag borde träna mer. Fick en tanke att styrketräna när jag är här, men den tanken blåste bort. Liksom det mesta. Nåväl, nu slutarjag med självömkan. Det ger inte ett skit.

Ser ut över ett vitt landskap från balkongen.

Mister Blankhjärna rör sig i omloppsbana.
Inte nära, aldrig långt bort.
Han kretsar där ljus fortfarande syns
men värme inte längre når fram.

Jag ser honom genom ett nyckelhål.
Det är så han vill bli sedd.

Hans hjärta har bara en sida.
Den andra är vänd bort,
mörk som månen när ingen tittar.
Det som lyser i honom
är alltid någon annans ljus.

Han knackar ibland.
Stannar på tröskeln.
Kroppen lutar framåt
men steget uteblir.

Han frågar om jag ser hur han glimmar.
Jag svarar ja.
Det räcker för honom.

Sedan visar han mig sina stjärnor.

Jag blir indragen utan att röra mig.
Blir ett du.
Blir betraktad.
Ett ansikte reducerat till ett hål i väggen.

Livet i ett nyckelhål är stillastående.
Man vänjer sig vid vinkeln.
Vid mörkret runtom.
Varje morgon lossar jag mig försiktigt,
som om jag egentligen inte vill ut.

En dag står Kikki Danielsson där.
Som om hon alltid gjort det.

Hon är solbelyst.
Avslappnad.
Bekymmerslöst närvarande.

När hon vinkar
är det som om världen bekräftar
att jag finns.

Du är sedd.
Du är någon.
Du är älskad.
Men på säkert avstånd.

Mister Blankhjärna har redan vänt bort blicken.
Allt jag säger till honom
rinner av.
Orden sjunker aldrig in,
som vatten i mättad jord.

Under ytan är allt grumligt.
Förgiftat.
Där hjälper inga mirakel.

Sociala medier är en putsad yta.
En tillfällig upphöjelse.
Ett snabbt ljus.
Sedan försvinner man
ner i flödet igen.

Mister Blankhjärna äter kött med händerna.
Det är då han känns levande.
När något blöder.
När något tas.

Är det slut här?
Nej.
Nyckelhålet finns kvar.

En karaktär lämnar sin scen
och fortsätter tala i fel film.
Orden passar inte längre.
Men de fortsätter ändå.

Kikki sjunger någonstans.
Röken från hennes cigarett
letar sig in i rummet.

Jag frågar om någon annan känner den.
Svaret är alltid nej.

När jag tittar ut
är hon borta.

Mister Blankhjärna är tillbaka.
Obalanserad.
Stressad.
Han väntar på skjuts.

Jag väntar inte på någonting.
Jag ska ingenstans.

Jag trivs i mitt nyckelhål.
Jag och katten
drar täcket över oss.

På tv:n sjunger Kikki Danielsson igen.
Allsång.
Ljuset är perfekt.

Satelliten fortsätter sin bana.
Jag släcker.