Alltid dessa pojkar med upptagen hjärna

och bortkopplat från omvärlden

i dessa hjärnor är dånet som från en fabrik

ett dån som splittrar deras händer.

Alltid vill de bara snällism men utan riktigt rotsystem

inga blad vecklas ut till en öppen hand.

Mitt liv står och stampar i vatten

jag är en kropp, en möbel som i deras ögon är objektet.

De sitter vid mitt köksbord när jag äter,

pratar om sig själva

och glömmer finfördela maten

när jag sätter köttbit i halsen.