Mika Ihanus

En svag lukt av sprit kommer från morgonens assistent. Han tuggar tuggummi och nickar som om han förstår vad Petri vill. När Petri öppnat munnen pressar han sig mot väggen. Tuggar på sitt tuggummi och glor tomt, innehållslöst, som en skyltdocka i ett varuhusfönster. Där står de stela och utklädda i senaste secondhandmodet.

Petri handlar ofta i sådana andrahandsbutiker. Det luktar gammalt om kläderna som hänger på galgarna och de är skrynkliga. Lite trasiga också. Ungefär som alla dessa sargade hjärtan som trängs på krogen för att få sig en fylla.

Tuggummimannen väntar i två–tre minuter. Sedan börjar han gå fram och tillbaka i köket, väntar på riktlinjer från Petri, men får inga. Han kan inte säga något. Det är den där lukten av sprit som får orden att knyta sig.

Han försöker svälja ett brinnande klot som flutit upp i bröstet. Assistenten märker kanske inget.

I tron att tuggummit dämpar spritlukten har han fel. Petri är vältränad som en polishund när det gäller att spåra lukter.

Eller kan dofter uppstå utan yttre stimuli? Är han i så fall inbillningssjuk?

Ja, det skulle nog han säga, han som satt sig på en plaststol och håller benen i kors. Han lutar sig bakåt så att ryggstödet knakar.

”Vad tänker du på?” säger Petri och ser hur han hoppar tillbaka till verkligheten.

”Fick just upp en rad till en blivande novell”, säger han och tar tre steg över golvet till kaffebryggaren.

”Du ska väl ha java i kistan så du vaknar?”

Petri hostar upp slem i munnen och sväljer igen.

”Vad är det för en novell du tänker skriva?”

Han nickar.

”Snart kommer en intervju”.

Petri bläddrar bland papperen som ligger utspridda på köksbordet.

”En kille söker jobb som personlig assistent. Johan, tror jag han heter. Ge mig hans ansökan. Den där.”

Han pekar på det något skrynkliga papperet som ligger ensamt på bordet.

”Han är tjugotvå år och har aldrig haft ett jobb. Född i Härnösand och flyttat nyligen till stan”, säger assistenten.

”En sån där norrlänning som flyttat till stan för att söka lyckan.”

”Dom är väl lugna och sega. Det vill du ju ha!”

Tre höga ljudsignaler ekar från dörren.

”Han håller tiden”, säger assistenten.

In kliver en tanig pojke i en tjock dunjacka. Han skakar hand med Petri, sparkar av sig stövlarna och går in i köket.

”Intervjun är väl här inne?” säger han och ser sig omkring.

”Behöver du nån som diskar?”

Petri skakar på huvudet.

”Jag har assistenter dygnet runt eftersom jag behöver hjälp med mat, hygien och allt det jag gör.”

Han gör en paus och väntar på att assistenten bredvid honom ska förtydliga.

”Han vill att vi hjälper honom med kläderna och så …”

”Det sa jag inte”.

Killen vid bordet tittar på Petri.

”Så han behöver hjälp med klädvård?”

Assistenten nickar.

”Hans fru brukar tvätta åt honom.”

”Va? Har han en fru? Är han gift?”

Killen slänger en blick på Petri.

”Men vad håller ni på med? Pratar över mitt huvud”, säger Petri.

Killen glor fortfarande.

”Vad vill han?”

Assistenten säger inget.

”Vadå, han vill?” säger Petri. ”Ni behandlar mig som om jag inte är en person som sitter i det här rummet. Jag är inte ett neutrum.”

”Ett neutru … va?”

”Du pratar om mig i tredje person när jag sitter här.”

”Du sitter ju här och jag försöker göra mitt jobb”, säger assistenten.

”Det är viktigt att hjälpa till att förtydliga mina ord.”

Intervjukillen sitter mitt emot och gungar på pinnstolen med armarna i kors. Han börjar knäppa upp skjortan.

”Du ska ju förtydliga …”, säger Petri.

”Vänta, jag ska visa en sak.”

Intervjukillen drar av sig skjortan.

”Vad då? Vad ska jag säga?” frågar assistenten.

”Upprepa det jag säger”, säger Petri medan killen visar sin bringa.

Där finns ett tatuerat hjärta med slingrande text.

”Kan du … kan han läsa vad det står?” frågar killen.

”Är du trött idag?” säger Petri.

”Han undrar om du är trött idag”, säger assistenten.

”Visst var den fin?” säger killen.

”Mmm. Berätta vem du är!” säger Petri.

”Han vill veta vem du är”, säger assistenten.

”Vem jag är?” säger killen och suckar fundersamt.

”Jag älskar att hjälpa”, säger han, knäpper skjortan och virar upp ärmarna.

”Mmm”.

Petri ser på assistenten. ”Du förstår mina ord men det blir fel.”

”Jag vet vad jag ska säga.”

”Säg det då!”

Assistenten tittar åt killens håll.

”Han sa … att vi ska säga bara det han säger.”

”Men det blir som att du avvisar mig ur mitt sammanhang genom att säga ’han sa’ i stället för att säga det jag säger. Varför gör du så, assistenten?”

”Jag vet inte.”

Petri vänder sig till killen som ska bli intervjuad.

”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag en bättre tolk hos mig.”

Killen drar bak stolen med ett sammanbitet ansiktsuttryck.

”Jag kommer imorgon.”

Han sträcker ut handen.

”Men Johnny, varför blir det så här?”

”Tja, jag är väl korkad och handikappad!”

”Hur så?”

”Ja, du kallade mig trög och handikappad.”

”Mitt tålamod rann över. Sorry.”

”Jag är inte elak. Jag gör mitt bästa.”

”Hur mycket tålamod ska jag ha?” säger Petri upprört.

Han svarar inte.

”Du sa att du fattar och hör mina ord, men när du ska tolka …”

”Jag kommer från en miljö där man pratar i ett vi, och det är så jag pratar. Men jag är inte trög. Det blir fel när jag förtydligar, fast jag vet hur du vill ha det.”

”I mina öron låter det som ett handikapp. Du förstår ditt uppdrag, men du gör fel”, säger Petri.

”Jag blir nervös för att du blir arg. Därför blir det fel.”

”Okej. Du blir rädd då. Men … vad gör vi då? Hur mycket tålamod ska jag ha?”

”Jag vet inte.”

Han hoppar ner på huk med huvudet mellan knäna. Sedan skuttar han runt i rummet medan Petri sparar text på datorn.

”Får jag fråga dig?”

”Ja, vadå?” svarar Petri.

”När ska vi gå ut?”

”Gå ut? Snart.”

”Ska vi ta på oss kläderna?” säger han med huvudet mellan knäna.

”Nä. Men du hjälper mig på med kläderna.”

Petri tittar ut över köksbordet, mot den utdragna pinnstolen efter killen.