Han kom, lyfte upp mig och tog med mig. Han sa aldrig vart vi skulle. Jag lutade mot hans kropp. Hörde hans korta andetag. Jag försökte säga något men varje gång grimaserade han. Och han visslade istället för låta orden komma fram. En blockering. Han väckte min frustration till liv. Ett vresigt hav visade sig med jättelik våg, som stannat i sin rörelse. Stannat i upprätt ställning som en haj med öppen käft.
Han hade stannat tiden. Mina dagar och år i vuxenlivet fick honom bygga en mur mellan verklighet och dröm. När jag äntligen satte mig i rullstol efter tjugoett år av krypande på golv blev han tvungen bygga större murar. Han tog hjälp av mamma och mina syskon. Han hade en dröm att uppfylla.
Jag har alltid suttit på läktaren. Med ett mentalt anteckningsblock noterades ner händelser från pjäsen. Han växlade tonläge beroende hur stunden mätte rädslan i honom. En rädsla från en svunnen tid. Han hade rädslan i botten av ryggsäcken. Krälade i ett mörker och stal energi. Motsatsen måste vara mod. Att ha modet älska. Kärleken blev kall och blå när föräldrarna dog när han var pojke. Och pojkar blev män av stål när de stått på rad i det militära.
Det var efterkrigstid och snön hängde tjock från trädgrenarna. Han hade skolväskan på ryggen och gick en längre väg hem. Han visste att fadern var på dålig humör. Han såg för sitt inre fadern stå med läderremmen i handen.. Han hasade sig fram genom snön. Fötterna började sticka av kölden. Ju närmare huset han kom, desto mer tryckte kisset på blåsan. Till slut var han tvungen stanna och dra ner byxorna. Han frös ju om fötterna. Ändå slet han av skorna och strumporna och lät en stråle kroppvarm kiss värma fötterna. Ett kort lugn spred sig genom kroppen och för första gången hörde han vårfåglarna. Han började genast att vissla. I samma stund tonade bilden av fadern ner sig. Pulsen gick till det normala.
Han kom, placerade mig i fåtöljen framför teven. Själv la han sig i soffan och gäspade högt. Efter en stund snarkade han. En snarkning slutade i en tystnad. Jag tittade på hans läppar. De var fortfarande röda.
Mika Ihanus 
Lämna en kommentar