Demens är som övergivna byggnader. Där det var liv finns bara spår och rester kvar. Som viskar något. Som svartvita bilder i ett dammigt fotoalbum från en annan epok. Ändå är det vackra kvar. Inte som blommor i en vas. Inte heller fina ord som vattenkammat hår. Utan det är rummet vi delar som bär tiden framåt. Demens plockar ner foton från bokhyllan och vänder bilderna nedåt. Bilderna som en gång varit en tidslinje och hållit fast vid ramar. Ramar som blir flytande när blekningsprocessen har sin tydliga gång. Bara rummet består och flyttar in i tiden. Som en punkt i universum. En sista mening i en historia som någon annan får ta vid.

Jag ser dig sitta i soffan och stryka med handen över tyget. Du upprepar rörelsen tills du tröttnar. Det är som rummet får dig att vänta på något. Jag vet inte. Jag är ny på det här. Jag behöver inga svar för det finns inga frågor. Det är de övergivna byggnaderna jag måste släppa. Låta naturen sluka dem och ge plats till det ingen vet någonting om.

Vi sitter i vårsolen och håller vara i handen.