Mister Blankhjärna rör sig i omloppsbana.
Inte nära, aldrig långt bort.
Han kretsar där ljus fortfarande syns
men värme inte längre når fram.

Jag ser honom genom ett nyckelhål.
Det är så han vill bli sedd.

Hans hjärta har bara en sida.
Den andra är vänd bort,
mörk som månen när ingen tittar.
Det som lyser i honom
är alltid någon annans ljus.

Han knackar ibland.
Stannar på tröskeln.
Kroppen lutar framåt
men steget uteblir.

Han frågar om jag ser hur han glimmar.
Jag svarar ja.
Det räcker för honom.

Sedan visar han mig sina stjärnor.

Jag blir indragen utan att röra mig.
Blir ett du.
Blir betraktad.
Ett ansikte reducerat till ett hål i väggen.

Livet i ett nyckelhål är stillastående.
Man vänjer sig vid vinkeln.
Vid mörkret runtom.
Varje morgon lossar jag mig försiktigt,
som om jag egentligen inte vill ut.

En dag står Kikki Danielsson där.
Som om hon alltid gjort det.

Hon är solbelyst.
Avslappnad.
Bekymmerslöst närvarande.

När hon vinkar
är det som om världen bekräftar
att jag finns.

Du är sedd.
Du är någon.
Du är älskad.
Men på säkert avstånd.

Mister Blankhjärna har redan vänt bort blicken.
Allt jag säger till honom
rinner av.
Orden sjunker aldrig in,
som vatten i mättad jord.

Under ytan är allt grumligt.
Förgiftat.
Där hjälper inga mirakel.

Sociala medier är en putsad yta.
En tillfällig upphöjelse.
Ett snabbt ljus.
Sedan försvinner man
ner i flödet igen.

Mister Blankhjärna äter kött med händerna.
Det är då han känns levande.
När något blöder.
När något tas.

Är det slut här?
Nej.
Nyckelhålet finns kvar.

En karaktär lämnar sin scen
och fortsätter tala i fel film.
Orden passar inte längre.
Men de fortsätter ändå.

Kikki sjunger någonstans.
Röken från hennes cigarett
letar sig in i rummet.

Jag frågar om någon annan känner den.
Svaret är alltid nej.

När jag tittar ut
är hon borta.

Mister Blankhjärna är tillbaka.
Obalanserad.
Stressad.
Han väntar på skjuts.

Jag väntar inte på någonting.
Jag ska ingenstans.

Jag trivs i mitt nyckelhål.
Jag och katten
drar täcket över oss.

På tv:n sjunger Kikki Danielsson igen.
Allsång.
Ljuset är perfekt.

Satelliten fortsätter sin bana.
Jag släcker.