De borrar under mig
Nu blev det tyst
Nej, nu borrar de igenom mitt golv
Jag glömde kaffet
De spelade basket såg jag när jag gick på promenad
En sann vän har jag aldrig haft
De som sökte mig bar ett trasigt hjärta
Och en pulverisad själ
Jag stoppade handen i pulvret
Handryggen började fräta
När jag drog mig ifrån dem
La de korset på bröstet
Och med sänkt ansikte
Svepte tystnadens brända sjal
Efter promenaden kom jag hem
Fjäril på min axel
Nu har de slutat borra
Jag har köpt kaffe.
Vi går hand i hand längs kajen med båtarna
De lämnar landet
Jag vill ta dig med till fjärrans land
Ett svartvitt fotografi sticker fram ur min bröstficka.
Det är jag som ung student
Framför ligger framtiden med en mörk och trång korridor
Jag kan inte andas
De sa det blir inget av dig
De sa att ingen kan älska dig
Vi går på en båt och reser mot öppet hav
Böljan blå utan gator med namn.
Det mulnar på
Regnet faller långsamt
Vinden tilltar
De blå dagarna
I väntan på tiden
Regnet upphör
Blå fläckar på himlen
Kanske sol igen
Grönskande träd mellan husen
Droppar väntar på att torka på mitt fönster
Låter tiden öppna min hand
En fågel
Långt borta nu.
Jag lever i hopplöshetens varv
mellan ung och gammal
trött och pigg
en kropp som säger nej
en vilja som pressar.
Som min älskade gjorde
och försvann allt för tidigt
nu är jag här och solen mot fasaden mittemot.
Hon och jag var av samma sort
hon bar på ljuset
jag bar skymningen
Vila, viskar någon i mitt öra.
Jag vet, men när man är död är man död längre än livet varade.
jag lever i en hindrad kropp
hotet från Försäkringskassan och politikerna som tittar sig i naveln
ljuger och manipulerar
vi lever i narcissistisk värld.
Jag trillar
och jag faller långt ner
hör min mors svordomar döma ut dagen
och hennes neutrala ansiktsuttryck
jag hyllar inte
jag hör henne svära åt sina barn.
Det jag saknar klockan fyra på natten
är ett minne av tidig kärlek
en varm röst som spinner framtidens tråd
jag hade behövt rötternas näring.
Decemberljus klockan tre på dagen
vila efter en lång kamp
du behöver inte säga mitt namn
här under molnen
Berget slutar vid havet. Jag kommer inte ända fram till bergets kant. Där havet tar emot och våg efter våg gungar i lugn rörelse. Gungar mot ett annat land. Kanske. Eller vågorna stannar av i havet. Jag vet bara vinden och det blå landskapet. När havet möter himlen och jag sitter med fötterna utanför filten. Tår spretar åt alla håll likt tentakler mäter de av vindstyrkan.
När allt hopp har tagit slut och jag står på bergskanten. En bitande vind biter i kinden och liemannen drar tillbaka stunden och blir osynlig igen. Det börjar med februari och hoppet talar lugnt och metodiskt. Det blir vår. Det blir bra. Leva för modet att tåla. Så viskar livet i mitt öra.
Det blåser och jag får svårt att andas.
Februari har alltid varit en stark vind som trycker mot ansiktet. Och jag får svårt att andas. Blåsten pressar på andningsorganet och jag spänner halsen. Ett får kommer mot mig. Går igenom mig med ett ryck som släpper på trycket. Jag drar efter andan som om någon hållit mitt huvud under vattenytan.
Mika Ihanus 