När allt hopp har tagit slut och jag står på bergskanten. En bitande vind biter i kinden och liemannen drar tillbaka stunden och blir osynlig igen. Det börjar med februari och hoppet talar lugnt och metodiskt. Det blir vår. Det blir bra. Leva för modet att tåla. Så viskar livet i mitt öra.

Det blåser och jag får svårt att andas.

Februari har alltid varit en stark vind som trycker mot ansiktet. Och jag får svårt att andas. Blåsten pressar på andningsorganet och jag spänner halsen. Ett får kommer mot mig. Går igenom mig med ett ryck som släpper på trycket. Jag drar efter andan som om någon hållit mitt huvud under vattenytan.