Jag lever i hopplöshetens varv
mellan ung och gammal
trött och pigg
en kropp som säger nej
en vilja som pressar.

Som min älskade gjorde
och försvann allt för tidigt
nu är jag här och solen mot fasaden mittemot.

Hon och jag var av samma sort
hon bar på ljuset
jag bar skymningen

Vila, viskar någon i mitt öra.
Jag vet, men när man är död är man död längre än livet varade.

jag lever i en hindrad kropp
hotet från Försäkringskassan och politikerna som tittar sig i naveln
ljuger och manipulerar
vi lever i narcissistisk värld.

Jag trillar
och jag faller långt ner
hör min mors svordomar döma ut dagen
och hennes neutrala ansiktsuttryck
jag hyllar inte
jag hör henne svära åt sina barn.

Det jag saknar klockan fyra på natten
är ett minne av tidig kärlek
en varm röst som spinner framtidens tråd
jag hade behövt rötternas näring.