Mika Ihanus

Om några veckor finns jag i Los Cristianos. Minns inte hur många gånger jag varit där. Det är värmen som lockar mig. Kroppen behöver värme. Kroppen har ont. Smärtan vill lära mig något. The master.. Jag har alltid haft ont i själ och kropp. Smärtan som en vägvisare istället för antagonist. Det är bara att välja. Gå emot eller följa med. Att gå på gym hjälper föga. Då gäller det hitta andra sätt. Att möta sin smärta är som att skaka hand med sin fiende.

Det är du och jag och vi ska älska tills mörkret faller.

Jag skrev den raden i tidiga tonåren.

Teneriffas sol och värme är som en förstående kvinna med självaktning och respekt. Den finns bara som dagarna. En kravlös formel. Det är själva varandets och existensens plats. jag kommer aldrig hitta en sådan kvinna utan neurosen som berg.

Los Cristianos ligger omringad av ett berg. Stadens blickar ut mot havet. Berget skyddar från regn och kalla vindar. Som en livboj.

Första veckan kommer jag bo med havsutsikt. Den andra veckan byter jag boende. Isabella stannar hemma. Hon har en pojkvän som gillar flygplan och tror på andar. Konstig kombo.

De sa:

du är inte som vi.

Det var

början på en lång resa.

Jag surfar in på en amerikanskt sida för vuxna med cerebal pares och möts av en stolthet. Man säger rakt ut sin diagnos och sen är man sig själv. Man diskuterar öppet om vad det är att leva med CP.

And I love it!

Det skulle aldrig funka i Jantelagens Sverige och norden.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Är det så konstigt att folk är sjukskrivna för utbrändhet? De jagar ära och erkännande, men får bara skit!

Jag hyllar inte narcissister som Trump och Putin. Eller fjanten Åkesson som drivs av hat. Narcissism som leder till galenskap är bara skadligt.

En sundare narcissism är självreflektionen och självbejakandet som står mot samhälleliga tankeströmmar. En narcissism som överger egoismen och tror på ett oss som ersätts av empatin.

I Sverige råder konsensus, som har bidragit till stora klyftor än sammanhållning.

Jag har dragit på mig många fiender. Min rakhet betyder inte jag har rätt i sak. Utan det är min åsikt i stunden.

Jag är tuppen med rak rygg och går bestämt. Runt mig springer hönorna och för ett väsen. Minst hundratals hönor har kommit och pickat på mig. Ibland har de lyckat få mig omkull. De har sprungit runt mig och kacklat högt. Jag får skavsår i öronen som får hönsen att kackla ännu. Jag är tuppen med ståndaktig gång. Jag tar stora steg mot ett någonting. Jag vet inte vad någonting är. Hönsen pickar på mig och kräver ett svar. De behöver ett helt ramverk att leva från.

Jag vaknar av högt skratt som skär genom väggen. Jag vill skrika. Tyst. För helvete. I natt vaknar jag av att det var tyst. Nästan i alla fall. Någon spolar på toaletten och efter ett tag jamade katten. Tristessen jagar i honom. Han vill ut, men där möter snön. Alla lukter som får honom springa framochtillbaka finns inte. I stället kryper han upp han upp i rullstolen vid sängen. Somnar och jag stirrar upp i taket.

Jag blundar utan att kunna somna. Det skärande skrattet igen. I rummet intill har dagens assistenter blivit insläppta. Jag vänder mig om. Lyfter på täcket över Esmeralda och får ljuset av paddan i ansiktet.

”Hej hallå!” säger jag och kysser hennes axel.

Hon vänder sig om och skrattar.

”Jag drömde jag var en tupp”

”Men det är du ju. Se till anställa manliga assistenter så hönsen håller sig lugna”.

Hon fnissar.

Nu trycks handtaget ner några gånger. Dottern håller sin assistents händer. Hennes spräckliga röst talar uppmanade. Hon kryper upp i vår säng, klappar min kind och pillar med min skäggstubb.

”Pappa hår här” säger hon och pekar på sin haka.

”Det är skägg” säger mamma Esmeralda.

”Ägg” härmar dottern.

”Lägg ägg i kungens skägg” säger jag.

”Det låter bekant” säger Esmeralda som sätter sig upp på sängkanten och hennes assistent trär strumpor över hennes fötter.

”En känd barnboksförfattare namn jag glömt. Han skrev nåt om herr gurka dansar mazurka”

Hennes assistent ställer sig upp, petar till sina tjocka glasögon och låter ord ramla ur munnen.

”Det borde väl du veta som utger dig vara författare” säger hon med allvarlig min.

”Jag undrar hur många det är som får moralen uppstoppad i fejset före dom klivit upp?” svarar jag.

Ibland poppar upp ord, meningar och metaforer i min skalle. Dyningar från själens alla vrån. Ord som varit hermetiskt tillslutna tills en oanad situation sliter upp locket. Det kan vara händelser som skett för länge sedan eller nyligen. Mitt undermedvetna gör jobbet åt mig. Jag behöver bara skriva ner det.

Min farsa hade inga filter vad som kom ur hans mun. Jag blev nyfiken vart han fick allt ifrån. Men fick aldrig några svar. Hans förmåga att slänga sig med uttryck vittnar om att han bär på en oförlöst poet inom sig. Men skrivande är något o-manligt i hans värld.

Så det blev jag som fick bli poeten. Och det gör jag gärna. Jag började min skrivarbana genom att författa brev, som jag till en början skickade till honom. Vilket jag ångrar. Hans själ är hermetiskt tillsluten när det handlar om att se sitt jag. Istället hämnas han. Risky business, alltså. Han är en varg i skjorta och jympabyxor.

Mitt skrivande får jag hålla för mig själv. Igår samlade jag alla brev i ett dokument och lät AI komma med förslag. Hen spotta ur sig en diktsvit, Barnets röst, som jag behöver redigera. Är det fusk ta hjälp av AI? Nja, så länge jag gjort grovjobbet och behöver feedback så är jag upphovsmannen.

Jag lyssnar på Bodil Malmstens ”Priset på vattnet i Finestere”.. Hon lämnar Sverige och köper ett hus. Längtan bort är stark. I huset finner hon sitt rätta jag. Hon vill bara skriva och ta hand om sin trädgård. Mullvaderna vänder upp och ner på trädgården. Blommor rycks upp av dessa underjordiska sabotörer som visar sig när man inte ser dom. Likt anonyma vampyrer. Jag gillar boken för den skildrar vald ensamhet. Hennes skarpa iakttagelser av livet i Finestere och livet hon lämnat bakom sig.

Jag vill också bara dra till jordens ände och bo med havet utanför fönstret. Dricka billigt vin och skriva. Ensamheten skrämmer inte mig. Människor är nödvändigt ont. Min kropp behöver människor för att existera. Inte jag. Det där med trädgård är kul när det växer.

En paus från boklyssnandet. Jag klickar hem ett skrivbord som behöver kärlek. Det står så uttryckligen i annonsen. Tre timmar senare bär två ryska män in ett skavt skrivbord in i mitt vardagsrum. Genast sätter jag assistenten på att skrapa bort färg. Det visar sig gå lätt, samtidigt som vi kollar en YouTube-video om hanteringen av en värmepistol. Mannen i filmen var en riktigt nörd som snöar in sig på antalet grader som värmepistolen ger. Jag hade väntat mig en uppvisning av dess användning. Jag tänkte att nörderiet var en manlig uppvisning.

I morse var jag utanför Claes Ohlsson på Götgatan tio över tio. Dom öppnade elva. Femtio minuter att slå ihjäl på hippa Söder. Gatorna tomma och inget öppet. Jesus Kristus heter en låt jag hörde på radions Finsk disco. Jag skulle ha min värmepistol. Tunnelbanan till Farsta tog tjugo minuter. Jag älskar tunnelbanan som snabbt och effektivt tar mig dit jag vill.

Hemma tjugo över elva. Behandlingen av bordet gav omedelbar resultat. Under färgen dolde en teakfärgad skiva. Att se förvandlingen ger en märklig känsla av belåtenhet.

Rasism slår upp en kil mellan dig och mig.

Det börjar med ironin.

Ironin döljer sanningar i oskyldiga skämt.

Är släkt med sarkasmen.

Viljan att slita den andra i bitar.

Ironin och sarkasmen delar ut hugg utan avsändare.

Avsändaren skämt frisätter ironin och sarkasmen.

Därför går avsändaren fri från ansvar och gör mottagaren förvirrad.

Livnär sig på dubbla budskap.

Rasismen är en medveten handling.

Rätten att utgå från den egna moralen.

Lätt att förstå.

Den andra tränas i lydnad.

Klyftan mellan dig och mig cementeras.

Hörde på radio i morse att de som är vinnare i år på Tidöpartieras politik är ett vitt par mellan 30 – 50 år. Båda jobbar heltid, barnlösa och bor i köpt bostad. Enligt inslaget har de 30.000 i månaden per skalle att köpa nöjen för. Åka taxi och äta på restaurang. Tidöpartiernas våta dröm har gått i uppfyllelse.

Själv fick knappt 200 spänn i höjd ersättning för att jag saknar arbetsförmåga. Det blir att tigga fondpengar om jag vill resa någonstans.

Nåja, jag har det väsentliga som lägenhet och mat. Kläder köper jag på second hand. Det blir personligare då.

Jag fick drygt 2000 spänn för en krönika i Funktionshinderpolitik. Brukar skriva två krönikor per år i den tidningen. Att skriva sliter på kroppen. Ger ständig värk. Skriva är det enda jag klarar på egen hand. Min enda universum där jag kan vara den jag är. Om jag avstår från att skriva får jag svår ångest. Rastlösheten och meningslösheten öppnar sin källa.

Skrivandet ger mig nya synvinklar. Får mig se människan bortom ord och yttre attribut. Empati är något som förlorad. Kippar efter luft i en skitig värld med skitiga politiker.

Det här med nyårslöften är löjligt.

Novemberdagen är lika grå som färgen på hennes kappa. Han landar med färdtjänsten till grusplanen vid halvnio när hon med lätta steg går upp för trapporna till skolbyggnaden, medan han och assistenten måste gå runt byggnaden till hissen som tar upp dem till köket.

Han ser henne i korridoren på skolan. Han ler och försöker fånga hennes tid, men möts av något instabilt leende. Ett leende som uppstår i ett plötsligt möte. När det man ser saknar botten i ens medvetande och tiden räcker inte till för att stanna upp.

”När jag flyttade till Stockholm började jag gå snabbare utan jag märkte det” säger assistenten som kör Petri mot klassrummet. Korridoren sträcker sig långt. Där klassrum efter klassrum radar upp sig. Han tycker sig träffat tjejen förut. Det är något bekant med henne. De går in i klassrummet. Han ser hennes långa svartfärgade hår ligga mot ryggen. Hon är nog ett av de vita barnen från Stockholms innerstad som började äta vita piller redan som trettonåring. Framför sig har hon några maskinskrivna papper. En burk cola som stärker närvaron. Har dom ens hållit i en toalettborste? Näe, förmodligen inte.

Hon ska läsa högt sin nyskrivna text. Snedd emot henne sätter sig Petri Mattila med sin assistent. Tjejen tar ton och läser de första raderna ur sin text. Petri försöker dölja en gäsp när bilder av en svartklädd tjej kliver ut från porten på en adress i övre Östermalm. Han har liksom hört historien berättas förut. Och att hon sedan hamnar på ett fik, där hon beställer en Cafe Latte för att sätta sig vid ett fönsterbord med penna och block. Texten fortsätter med att hon staplar metaforer med utslitna uttryck som bygger en vinglig text. En text utan mål. Petri lutar bak i stolen och vilar sin blick på backen utanför fönstret. Han har redan tappat tråden i hennes berättelse. Och den malande rösten får honom att vilja stänga ögonen.

Det blir Petri tur att lämna spontant omdöme och han ser åtta tjejer stirra på honom. Han tar sig tid, dricker vatten ur glaset med sugrör som står framför honom och säger:

”Det här har jag läst förut. Det jag saknar i texten något som sticker ut som ger läsaren vilja läsa vidare. Typ att hon snubblar på något som berättar mer om henne eller har hon en inre monolog över något? Och skala ner på metaforerna till en eller två. Jag har själv använt metaforen som en utfyllnad av texten. Men insåg snart att det är kill your darlings som gäller. Texten blir mer levande då!”.

Han säger inget mer. Tjejen tittar ner i sin text och de andra lutar sig bak i stolarna.

”Tack. Du är en resurs i klassen, men du får inte ta jobbet ifrån mig” säger läraren och skrattar till. Ett skratt som upphör lika snabbt som stolar skrapar golv och en mindre lemmeltåg av svartklädda tjejer lämnar rummet.

Det blir tomt i klassrummet när Petri och hans assistent samlar ihop sig. 

”Gick jag för hårt fram?”  frågar Petri och får läraren sätta sig på en stol.

”Nä, det tycker jag inte. Men de här tjejerna är barn till kändisar och de lever kanske ett annat liv än vad du gör” säger han och får Petri att nicka.

När han lämnat klassrummet skrattar Petri med assistenten.

”Ett diplomatiskt svar, det där” säger Petri och torkar med handryggen en strimma dreggel som torkas av mot jeansen.

”Han måste ju hålla masken. Han är ju lärare.” svarar assistenten när de går längs korridoren.

Jag vaknar i ensamhet, äter frukost till p1 morgon. Det är jag och assistenten, men jag vill inte prata. Radion är världen utanför min bubbla. Min tonårsdotter sover djupt. Ytterdörren till köket står öppen och den milda höstkylan tar sig in. Det är lördag före läslovet. Meningen är att barnen ska läsa, men det gör inte hon. Själv är jag dålig på att finna ro i att läsa.

Framåt eftermiddag tar vi fram den lilla urnan med katten Lillebrors aska. Vi klär på oss och tar med urnan till skogsgläntan där vi brukade rasta honom. Vi går djupare in i den färgglada höstskogen. Skruvade upp locket och strödde ut askan. Täckte över med löv. Vi bad inga böner. Böner är för människor som kan abstrakt tänkande. Vi la urnan tillbaka i kassen och åkte tunnelbana till Farsta och shoppade.

Både jag och min dotter har blivit vana vid att hantera död och förlust, så det är något odramatiskt. Man blir mer reflekterande, man väljer bort energitjuvar.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Eller, ärligt talat. Det ska bli skönt upphöra att existera. Ja, sen när tid är att checka ut från hotell Livet.

Nu håller min dotter på att installera färgglad ledbelysning i sitt rum.