Jag lyssnar på Bodil Malmstens ”Priset på vattnet i Finestere”.. Hon lämnar Sverige och köper ett hus. Längtan bort är stark. I huset finner hon sitt rätta jag. Hon vill bara skriva och ta hand om sin trädgård. Mullvaderna vänder upp och ner på trädgården. Blommor rycks upp av dessa underjordiska sabotörer som visar sig när man inte ser dom. Likt anonyma vampyrer. Jag gillar boken för den skildrar vald ensamhet. Hennes skarpa iakttagelser av livet i Finestere och livet hon lämnat bakom sig.

Jag vill också bara dra till jordens ände och bo med havet utanför fönstret. Dricka billigt vin och skriva. Ensamheten skrämmer inte mig. Människor är nödvändigt ont. Min kropp behöver människor för att existera. Inte jag. Det där med trädgård är kul när det växer.

En paus från boklyssnandet. Jag klickar hem ett skrivbord som behöver kärlek. Det står så uttryckligen i annonsen. Tre timmar senare bär två ryska män in ett skavt skrivbord in i mitt vardagsrum. Genast sätter jag assistenten på att skrapa bort färg. Det visar sig gå lätt, samtidigt som vi kollar en YouTube-video om hanteringen av en värmepistol. Mannen i filmen var en riktigt nörd som snöar in sig på antalet grader som värmepistolen ger. Jag hade väntat mig en uppvisning av dess användning. Jag tänkte att nörderiet var en manlig uppvisning.

I morse var jag utanför Claes Ohlsson på Götgatan tio över tio. Dom öppnade elva. Femtio minuter att slå ihjäl på hippa Söder. Gatorna tomma och inget öppet. Jesus Kristus heter en låt jag hörde på radions Finsk disco. Jag skulle ha min värmepistol. Tunnelbanan till Farsta tog tjugo minuter. Jag älskar tunnelbanan som snabbt och effektivt tar mig dit jag vill.

Hemma tjugo över elva. Behandlingen av bordet gav omedelbar resultat. Under färgen dolde en teakfärgad skiva. Att se förvandlingen ger en märklig känsla av belåtenhet.