Rotfyllning av en framtand. De utförde ingreppet för två dagar sen och nu har den värsta smärtan släppt. Jag är en smärttålig man. Jag tål kroppslig och psykiskt smärta. Att det gör ont ställer saker på sin spets. Ger mig tid att utforska. Som barn kröp jag på knän. Finnarna på knän brukade pappa klämma ut så varet kom ut. Sen fick jag krypa vidare. Det där med sårvård och sånt var det inte tal om. som barn accepterar man vilken smärta som helst i syfte att bli älskad och få bli en del av gemenskapen. Jag orkar inte längre bli arg på misshandeln.
Jag har börjat mäta smärtan. Jag lärde mig det för tio år sedan, att gradera. Ett effektivt verktyg att kontrollera smärtan. Kroppen har ju sina smärtpunkter som vill något.
Jag vänder på steken. Använder smärtan till något konstruktivt. Smärtan har oftast ett budskap med sig. Ett budskap om förändring. Det är då smärtan upphör att med tiden att existera. Som en rotfyllning av en sjuk tand. Idag har smärtan sjunkit från 6 till 2 på en skala på 10. Jag ska på återbesök om tre månader. I januari är det vinter.
Smärta är också politik. Politik är viljan till förändring. Förändring är liv och motsatsen till döden, där vi blir neutrum. Blott ett minne för de efterlevande.
Idag är det söndag och det är en dag att ha ångest på. Det börjar efter frukost och når kulmen när Landet runt visas på teven. Sen vänder ångesten och lägger sig. Ångest är självkänslans feber. Trettioåtta plus.
Ångesten kom till mig redan under tonåren. Kände ingen gemenskap och möttes av ignorans och sura miner. Det var själva grundtonen i familjen.
Idag kan jag falla tillbaka i det. Jag hittar mig själv krälande i en djup brunn. Som att vara bakfull men utan alkoholen. Ångesten är min drivkraft till livet. Allt går med finskt Perkele och svenskt Lagom är bäst.
Mitt känsloliv är på finska men intellektet är svenskt. Jag menar att jag föddes på finska och växte upp i två världar. Som vuxen trädde jag in i en kontext med det svenska språket och en egen värdesyn.
Jag har alltid känt mig existentiellt ensam. Oavsett vilken sällskap jag befinner mig i. Och jag söker mig till ensamheten.
Det är därför jag lever genom skrivandet. Jag behöver bara få uttrycka mig och det dämpar ångesten. Lyssnade på en författare som sa att ju närmare smärtan hon skriver desto synligare blir hon för sig själv.
Det finns människor som förändras aldrig. Jag fick ett julkort igår på mobilen med morsan och farsan sittandets i en soffa. Kanske hos syrran eller brorsan. Jag svarade med frågan ”Mitä? Vad?” men fick naturligtvis inget svar. Vilken normalbegåvad människa skickar ett julkort i september utan att svara när jag ringer? Ett tafatt försök till kontakt. Mönstret känner jag igen. Kommuniceringen mellan mig och familjen har aldrig fungerat. De ville aldrig lära känna mig och förstå det liv jag lever. De behövde mig som en förlängning av deras oförmåga att leva öppet och ärligt.
På kortet ser pappa glad och nöjd ut. Mamma försöker le. Hon anstränger sig hårt. Ögonen sorgsna och uppgivna.
Bilden är inte unik. Jag har flera bilder med samma ansiktsuttryck. En stolt pappa och en ledsen mamma.
Pappa får näring av att ha skrämt mamma till tystnad och total lydnad. Mamma i sin tur hånar och tystar mig och andra genom att förminska våra känslor. Men hennes samvete gör sorgen i ögonen. Pappa däremot visar ingen ånger. Tvärtom han saknar samvete och har inte konsekvenstänk. Eller så njuter han av att skada andra som dämpar ångesten. Så länge pappa lever sitter mamma fast i hans klor. Endast tiden kan visa hur det slutar.
Jag skriver detta på bloggen för jag skäms inte längre. Jag har skäms i hela mitt liv. Jag bar länge på familjens dåliga samvete och underlättade för pappa att komma undan sitt ansvar för det han har skadat.
Döden kom till mina tankar i tonåren. Mamma stod i köket och grät.. för att hon lärde sig inte svenska språket. Hon nämnde att hon ville dö. Jag satt vid köksbordet med pappa. Han viskade att mamma var sjuk och det var mitt fel. Jag var tretton år.
Det var då helvetet började och nådde sitt slut för några år sen. Jag åkte dit och sa upp mig som son. Det funkade ända fram till igår. Jag ramlade ner i hålet av medberoende.
Jag åkte aldrig med till djursjukhuset. Jag pallade inte. Jag hade mina aningar att det var slutet för min katt. Han kunde inte kissa. Andra gången det hände. Isabella och min assistent åkte. De fick komma in akut. Det var lördag den 30 augusti 2025. Han kunde inte kissa och fick åka in akut. Isabella ringde vid 23 med veterinären. Han behövdes opereras. Det skulle kosta 25.000 att få katten på fötter igen. Däremot var det ingen garanti att han inte fick återfall. Jag bad att få diskutera med Isabella utan veterinären. Vi vägde riskerna mot kostnaderna. Jag trodde hon ville behålla honom men hon insåg riskerna av fortsatta lidandet. Jag lyssnade på hennes resonemang och vi kom fram till att låta honom dö. För att få frid från smärta.
Katten Lillebror var en social katt med stor aptit på livet. Hittade alltid sin plats i händelsernas centrum och krävde uppmärksamhet. Han kunde öppna en dörr genom att hoppa upp på handtaget. Han var stressad av sin storebror som kunde läxa upp honom.
Storebror Bengali är totalt det motsatta i temperamentet. En kattbuddha som mediterar. Lillebror ville leka. Bengali var kunde slicka på honom. Bita honom i röven. Lillebror skrek och sprang ifrån Bengalis sadism.
Katter är inte alltid söta och gulliga djur.
Lillebror krävde varje morgon att få gå ut på balkongen. Gick stolt på räcket och hoppade över till grannens balkong. Trots att grannens var rädd för katter, trots att vi påpekade att schasa iväg honom, så gjorde dom inget. Till en början hade vi nätat in balkongen men Lillebror jobbade frenetisk och gjorde hål och rymde. Det tyckte Lillebror var bra och smet ut på deras balkongen när jag skulle lämna hemmet. När jag kom tillbaka var han sur på mig. Katter förstår inte orsak och verkan förutom när det gynnar de själva. Det finns människor som är likadana.
Det jag saknar mest är hans bestämdhet att få kel, mat på bestämda tider. Han låg på mitt skrivbord när jag arbetade.
En fin katt som tyckte om att bitas. Tugga på saker. Han borde varit en utekatt som tog hem presenter till mig. Visserligen tog han småfåglar på balkongen. Skicklig jägare.
Jag tror att Lillebror var stressad av Bengalis mobbning som till slut kostade honom livet.
Naturligtvis anklagar jag mig själv men vad hjälper det?
Det blir tomt efter Lillebror. Någon som fattas. Tiden läker inga sår. Man lär sig leva med dem. Jag lägger denna förlust tillsammans med mina andra. Hål som behöver fyllas med annat.
Bengali verkar tycka om att vara herre på täppan. Han sörjer nog på sitt sätt.
Jag funderar på varför jag skriver? Svaret är enkelt. Jag vill inget annat än plita ner mina tankar och reflektioner. Jag skriver för min högsta nöjes skull. Jag skriver inte för att jag är funktionshindrad och inte heller för att få beröm. Däremot blir jag glad när folk kan relatera till mina texter. Det är så texter får eget liv. Som att se sitt barn växa upp och flytta hemifrån. Visst har jag mött avundsjuka och andra fula fiskar. Men att skriva texter ger sällan de stora applåderna. Man möter en tystnad.
Folk överlag förstår inte författare och konstnärer. Och det är själva motorn i att leva som en författare. Jag bestämde aldrig att bli författare. Det var tvärtom. Att orden sökte upp mig och viskade i mitt öra. Orden vill ut och skrivas ner. Dessa ord. Jag vantrivs i stora sällskap.
Ingen i min familj har uppmuntrad mig att skriva. Inte ens när lärare från skolan berättade om min talang. Däremot hånade de mig. Det är så riktiga poeter blir till. Det brinner i hjärnan. Ord som ofödda barn. Ord som föder nya ord som väcker nya tankar.
Vid sidan sidan av läser jag om den mänskliga hjärnan. Psykologi är kunskap om vårt sociala samvaro. Jag har även läst religion.. Politik och religion kommer av samma gren. Moralens ensidiga tankar.
I skrivandet är jag Gud över texten. Jag bestämmer. Texter som sällan får bekräftelse av andra. Jag söker inte ljuset från andra. Jag behöver bara skriva och fortsätta dialogen med livet.
Denna vecka har varit märklig. En granne brukar komma och terrorisera mig med sina hjältedåd. Står på tröskeln till mitt hem och tvingar mig lyssna på allt skryt. Men misstaget han gjorde var att dimpa ner i mitt kök före jag druckit mitt morgonkaffe. Hade jag kunnat skulle jag lyft honom i kragen och slängt ut honom med huvudet före. Det kan man knappast begära av en assistent. Med mina röstresurser i en nyvaken kropp skrek jag åt honom att gå härifrån. Först vägrade han. Jag slog näven i bordet och stirrade på honom. Han gick och tittade bakåt på mig. Fortsatte gå tills han försvann.
Det är längesedan jag var så förbannad. Men vilken lättnad!
Jag försökte försonas senare men mötte ingen förståelse eller försök till förståelse. Istället körde han med offerspelet. Tragiskt!
Jag har att tacka mina narcissiska föräldrar att jag har lärt mig stå upp för min värdighet. Jag lärde mig se mellan raderna.
Men jag blir ensam när jag ryter ifrån. Sätter skräck i folk. Jag vet!
Men det priset betalar jag hellre än finner mig i andras klor.
Igår blev jag belönad när en gammal brevvän återtog kontakten. Det fick mig glad.
Jag är en ordmänniska. Det är hur man talar om varandra som berättar vår grundinställning till varandra. Ja, hur vi faktiskt betraktas i andras ögon. Det är därför jag är aktiv inom DHR (Delaktighet, handlingskraft, rörelseförmåga) Orden betyder frihet att vara den man är. Frihet att delta i samhället på mina villkor. Frihet att påverka det jag kan. Frihet att röra mig fritt i samhället.
Det är alltså, jag, individen som den subjektiva betraktaren av omvärlden som håller fanan högt.
Före namnbytet betydde DHR (De handikappades förbund) och lever kvar i det kollektivt undermedvetna. Jag är handikappad.
Jag träffade grannen i trapphuset och sa att hissen var trasig. Jag brukar träffa grannen i rullstolsrummet. Nu tar han sin mobil och ringer hissfirman och säger : ”Det är en rullstol som behöver använda hissen”. Efter han lagt på öppnade jag munnen och sa: ”Jag är en man som sitter i rullstol. Inte bara en rullstol”. Han lutade mot hissen och sa att han är trött. Jag nickade trots att jag brann inombords. ”Det är ingen ursäkt. Du är en gammal DHR:are och borde veta bättre” sa jag och genast bytte han samtalsämne.
Under det där samtalet insåg jag att jag är en handikappad i hans ögon. Jag bet mig i tungan och gick ut för att hitta ett buske att tömma blåsan i. När jag återvände var han borta och hissen fungerade.
Assistenten som skulle gå intro i morse sjukskrev sig pga migrän. En annan assistent ber sin morsa kontakta mig för att hen inte kunde godkänna tidrapporten på nätet. Jag skrev bestämt svar att dottern ska själv kontakta mig och inte gå via mamma. Är man trettio år så är man vuxen.
Isabella tänkte åka till Gröna Lund. Jag kom på att hon har träning inbokat. Hon ville skita i träningen. Jag sa: ”Då får du betala 400 spänn i avgift, vilket är nästan 25 procent av barnbidraget som du slänger bort ”. Hon la på. Jag fortsätter att städa. Hon ringer efter en halvtimme:. ”Okej, jag går väl och tränar då”. Jag sa: ”Välkommen till vuxenlivet. Du behöver lära dig planera”. Hon hummade tillbaka.
Kanske hade Kristina gjort annorlunda. Jag vet inte. Men nu har jag haft hela ansvaret för Isabella i elva år. I morgon är det elva år sen Kristina dog.
Hissen är trasig och jag kommer inte ut och kan lägga en blomma på graven. Hissen lagas tidigast på torsdag. Ja, om dom fått grejerna till dess.
Gick en skogsrunda med dottern och hamnade i Kärrtorp. I grönområdet fanns ett utegym. Jag tvingade mig att göra ryggdrag med tung vikt. Dottern tittade på. Det blev två omgångar med tio repetitioner per gång. Så jävla tråkigt men ryggen behöver det. Efteråt kände jag mig nöjd. Gick och köpte en fläskkotlett och stekte upp i vitlöksmarinad. Blev mätt.
Vissa dagar går det lättare att tugga och svälja mat. Andra dagar, de flesta, dagarna blir det sondnäring i knappen på magen. Jag tycker knappen är min räddning. Inte ett nederlag som många tycker och ser sig som fullfjädrade patienter. Peg, som det heter, är ett hjälpmedel för näringsintag. Jag får hem lådor med den perfekta näringskombot i 500ml flaskor. När assistenten sprutar in genom en slang med jämna mellanrum kommer energin tillbaka. Bättre kan det inte bli!
Är det lyxigt att bara äta den man tycker om? Nä, det är att välja bort lidandet att dagligen tugga och svälja mat. För det är ett lidande för mig.
När jag iakttar andra som kan tugga och svälja ser det ut som att dom äter och tänker på annat för att de behöver näring. Många äter för att bedöva sig.
Min kropp rör sig konstant och förbrukar energi. Oavsett vad jag vill.
Ikväll blir det en näringsdryck som jag dricker med sugrör med lite Baileys.
Mika Ihanus 