Idag är det söndag och det är en dag att ha ångest på. Det börjar efter frukost och når kulmen när Landet runt visas på teven. Sen vänder ångesten och lägger sig. Ångest är självkänslans feber. Trettioåtta plus.

Ångesten kom till mig redan under tonåren. Kände ingen gemenskap och möttes av ignorans och sura miner. Det var själva grundtonen i familjen.

Idag kan jag falla tillbaka i det. Jag hittar mig själv krälande i en djup brunn. Som att vara bakfull men utan alkoholen. Ångesten är min drivkraft till livet. Allt går med finskt Perkele och svenskt Lagom är bäst.

Mitt känsloliv är på finska men intellektet är svenskt. Jag menar att jag föddes på finska och växte upp i två världar. Som vuxen trädde jag in i en kontext med det svenska språket och en egen värdesyn.

Jag har alltid känt mig existentiellt ensam. Oavsett vilken sällskap jag befinner mig i. Och jag söker mig till ensamheten.

Det är därför jag lever genom skrivandet. Jag behöver bara få uttrycka mig och det dämpar ångesten. Lyssnade på en författare som sa att ju närmare smärtan hon skriver desto synligare blir hon för sig själv.

Och varför håller man på med sånt? undrar många.

Jag vill dö med fridfullt sinne.