Det finns människor som förändras aldrig. Jag fick ett julkort igår på mobilen med morsan och farsan sittandets i en soffa. Kanske hos syrran eller brorsan. Jag svarade med frågan ”Mitä? Vad?” men fick naturligtvis inget svar. Vilken normalbegåvad människa skickar ett julkort i september utan att svara när jag ringer? Ett tafatt försök till kontakt. Mönstret känner jag igen. Kommuniceringen mellan mig och familjen har aldrig fungerat. De ville aldrig lära känna mig och förstå det liv jag lever. De behövde mig som en förlängning av deras oförmåga att leva öppet och ärligt.

På kortet ser pappa glad och nöjd ut. Mamma försöker le. Hon anstränger sig hårt. Ögonen sorgsna och uppgivna.

Bilden är inte unik. Jag har flera bilder med samma ansiktsuttryck. En stolt pappa och en ledsen mamma.

Pappa får näring av att ha skrämt mamma till tystnad och total lydnad. Mamma i sin tur hånar och tystar mig och andra genom att förminska våra känslor. Men hennes samvete gör sorgen i ögonen. Pappa däremot visar ingen ånger. Tvärtom han saknar samvete och har inte konsekvenstänk. Eller så njuter han av att skada andra som dämpar ångesten. Så länge pappa lever sitter mamma fast i hans klor. Endast tiden kan visa hur det slutar.

Jag skriver detta på bloggen för jag skäms inte längre. Jag har skäms i hela mitt liv. Jag bar länge på familjens dåliga samvete och underlättade för pappa att komma undan sitt ansvar för det han har skadat.

Döden kom till mina tankar i tonåren. Mamma stod i köket och grät.. för att hon lärde sig inte svenska språket. Hon nämnde att hon ville dö. Jag satt vid köksbordet med pappa. Han viskade att mamma var sjuk och det var mitt fel. Jag var tretton år.

Det var då helvetet började och nådde sitt slut för några år sen. Jag åkte dit och sa upp mig som son. Det funkade ända fram till igår. Jag ramlade ner i hålet av medberoende.