Jag är en ordmänniska. Det är hur man talar om varandra som berättar vår grundinställning till varandra. Ja, hur vi faktiskt betraktas i andras ögon. Det är därför jag är aktiv inom DHR (Delaktighet, handlingskraft, rörelseförmåga) Orden betyder frihet att vara den man är. Frihet att delta i samhället på mina villkor. Frihet att påverka det jag kan. Frihet att röra mig fritt i samhället.

Det är alltså, jag, individen som den subjektiva betraktaren av omvärlden som håller fanan högt.

Före namnbytet betydde DHR (De handikappades förbund) och lever kvar i det kollektivt undermedvetna. Jag är handikappad.

Jag träffade grannen i trapphuset och sa att hissen var trasig. Jag brukar träffa grannen i rullstolsrummet. Nu tar han sin mobil och ringer hissfirman och säger : ”Det är en rullstol som behöver använda hissen”. Efter han lagt på öppnade jag munnen och sa: ”Jag är en man som sitter i rullstol. Inte bara en rullstol”. Han lutade mot hissen och sa att han är trött. Jag nickade trots att jag brann inombords. ”Det är ingen ursäkt. Du är en gammal DHR:are och borde veta bättre” sa jag och genast bytte han samtalsämne.

Under det där samtalet insåg jag att jag är en handikappad i hans ögon. Jag bet mig i tungan och gick ut för att hitta ett buske att tömma blåsan i. När jag återvände var han borta och hissen fungerade.