Denna vecka har varit märklig. En granne brukar komma och terrorisera mig med sina hjältedåd. Står på tröskeln till mitt hem och tvingar mig lyssna på allt skryt. Men misstaget han gjorde var att dimpa ner i mitt kök före jag druckit mitt morgonkaffe. Hade jag kunnat skulle jag lyft honom i kragen och slängt ut honom med huvudet före. Det kan man knappast begära av en assistent. Med mina röstresurser i en nyvaken kropp skrek jag åt honom att gå härifrån. Först vägrade han. Jag slog näven i bordet och stirrade på honom. Han gick och tittade bakåt på mig. Fortsatte gå tills han försvann.

Det är längesedan jag var så förbannad. Men vilken lättnad!

Jag försökte försonas senare men mötte ingen förståelse eller försök till förståelse. Istället körde han med offerspelet. Tragiskt!

Jag har att tacka mina narcissiska föräldrar att jag har lärt mig stå upp för min värdighet. Jag lärde mig se mellan raderna.

Men jag blir ensam när jag ryter ifrån. Sätter skräck i folk. Jag vet!

Men det priset betalar jag hellre än finner mig i andras klor.

Igår blev jag belönad när en gammal brevvän återtog kontakten. Det fick mig glad.