Jag funderar på varför jag skriver? Svaret är enkelt. Jag vill inget annat än plita ner mina tankar och reflektioner. Jag skriver för min högsta nöjes skull. Jag skriver inte för att jag är funktionshindrad och inte heller för att få beröm. Däremot blir jag glad när folk kan relatera till mina texter. Det är så texter får eget liv. Som att se sitt barn växa upp och flytta hemifrån. Visst har jag mött avundsjuka och andra fula fiskar. Men att skriva texter ger sällan de stora applåderna. Man möter en tystnad.

Folk överlag förstår inte författare och konstnärer. Och det är själva motorn i att leva som en författare. Jag bestämde aldrig att bli författare. Det var tvärtom. Att orden sökte upp mig och viskade i mitt öra. Orden vill ut och skrivas ner. Dessa ord. Jag vantrivs i stora sällskap.

Ingen i min familj har uppmuntrad mig att skriva. Inte ens när lärare från skolan berättade om min talang. Däremot hånade de mig. Det är så riktiga poeter blir till. Det brinner i hjärnan. Ord som ofödda barn. Ord som föder nya ord som väcker nya tankar.

Vid sidan sidan av läser jag om den mänskliga hjärnan. Psykologi är kunskap om vårt sociala samvaro. Jag har även läst religion.. Politik och religion kommer av samma gren. Moralens ensidiga tankar.

I skrivandet är jag Gud över texten. Jag bestämmer. Texter som sällan får bekräftelse av andra. Jag söker inte ljuset från andra. Jag behöver bara skriva och fortsätta dialogen med livet.