Mika Ihanus

  

Min mor var en sten på ett berg 

En sten med vassa kanter mot ett hav 

Om hösten tog stormarna fart 

På hennes tunga hade elden brunnit till aska 

Min far var ett träd med ruttna rötter  

Han försökte limma plastblommor  

Limmet släppte från grenarna och plastblommorna flög med vinden  

Han sa att jag saknar fallskärm och ingen skulle ta emot mig 

Han var nykter och klar när domen föll 

Vi satt i hans finska skinnsoffa 

Vem trodde far att han var  ?

Han var min manliga förebild 

Jag gick ut på stenkanten och böjde mig ner 

Havet väntade på mig 

Jag bär flytväst och följer med i vågorna  

Jag luktar till stanken efter deras dom mot mig  

Hatets ord fyllde de min resväska ut till livet 

Hat är en smutsig känsla av ruttna rötter och vass stenkant 

Jag har rest länge nu  

Sträckt handen mot något som har varit dött 

Ruttna rötter  

Där finns ingenting att hämta. 

Det är mitt öde. Att söka mig slutet av vägar som jag letar mig fram med min Permobil. Färden från Skatudden Helsingfors, där jag var inkvarterad, gick över knaggliga stenar och förbi mannen med dragspelet, vidare mellan orange partytält som fungerade som fik, restaurang med långbänkar. För några år sedan var jag i Köpenhamn och tänkte när jag upptäckte kullerstenarnas stad. Visst är det romantiskt med kullerstenarna och att i varje kärleksfilm går de älskande hand i hand i månsken över kullerstenar. Jag tänker vidare att det går åt mycket energi att forma dessa stenkuber som monteras till ett helt torg eller mindre stad. I Stockholm är Gamla Stan fullt med kullerstenarna. Eller knaggligt underlag för att ta sig fram på hjul. Kullerstenarna slukar ström på Permobilen. Ändå byttes batterierna ut i vintras.

Jag lämnade torglivet och körde längst stranden mot ett mål. Doften av hav hotades av mörka moln längs strandremsan. Jag gick till Brunnsparken och satte mig. Här satt poeten Gunnar Björling och skrev för snart sjuttio år sen. Hans dikter ska man uppleva, inte förstå. Jag fortsatte genom den stora Brunnsparken. I min fantasi var den mycket mindre belägen på en kulle med utsikt över hamninloppet. I Brunnsparken finns en förskola i en gammal byggnad från förra sekelskiftet.

Jag kom till Eirastranden. Stadsdelen tillhör de välbeställda. Jag tog av och körde vilse. Ännu en hamn. Plötsligt befann jag mig i middle of nowhere. Tänkte på en Kaurismäki film. Mannen utan minne. Han vaknade på en parkbänk efter en brutal misshandel med minnesförlust. Identitetslös bosätter han sig i ett skjul.

Körde in mot staden och åkte spårvagn. Kollektivtrafiken i Helsingfors är fullt tillgänglig med låggolvbussar och utvecklingbar ramp lätt att fälla ut. Hjälpsamma chaufförer med servicekänslan intakt.

Överhuvudtaget är finländaren ett gästvänligt folk. Ja, även alkisarna på karaokeklubben Tokio kom fram och skakade hand med mig. Jag hade just klivit upp, ätit frukost och packat och tog en annan väg genom staden. Upptäckte stället var på markplan och lätt komma in med Permobil. Något sunkigt hak med sunkiga typer. Klockan var tolv och de flesta var packade redan. Och det låg något och vibrerade i luften. Jag drack en öl och de sjöng falskt. Jag kan alkisarnas beteendemönster. Inget att vara rädd för. Man ska dra när allt är på topp. Jag tog farväl och de tyckte att det var trevligt att jag besökte dem.

Jag tar med en lugn känsla när jag lämnar Helsingfors. En djupare förståelse av ett egensinnigt folk som kämpar med sitt öde i nordens östra hörn.

Bästa utsikten över Helsingfors. Ensam på toppen med blåsten. På ön finns hyresbostäder. Matbutik med det nödvändiga. Jag har aldrig bott på en ö. Helsingfors är nära havet och det märks. Körde längs grus- och stenvägar och tänkte hur november ter sig på ön, trots att här skulle vara den perfekta skrivarlyan. Jag tog båten tillbaka. Personal vid båten ville se mitt invalidkort så jag flaxade med armarna och pratade svenska. De vinkade in mig. Ett invalidkort är som parkeringbevis och tydligen ger förmåner i kollektivtrafiken.

Jag körde över salutorget mot Senatstorget men lockades av sightseeingbuss. Löste biljett och fick audioguide. Somnade. Jag vill inte vara turist. Jag vill bara finnas i sammanhang. Hoppade av bussen som för övrigt hade utfällbar ramp.

Besökte Claes Ohlsson i gallerian i stadsdelen Kampen och inhandlade rakapparat och eltandborste. Fick ta del av rabatten trots mitt svenska medlemskap. Fikade på Café Fazer.

Väntade på samma buss. Tjugo minuter senare var jag på väg genom staden med svensktalande guide. Tråkig ursvensk tantröst med noll brytning. Jag har mött några såna röster genom livet. Nu bor jag nära Tove Janssons plats.

Åkte buss igår också. Nej, det var spårvagn som gick nån kvarter från hotellet och hamnade på ett fik. Det blaskiga kaffet är en sorglig historia.

Imorgon tänker jag åka ut i förorten.

Igår kväll hamnade jag vid en torg, bortom hamnen, med ännu en saluhall. Utanför spelade en orkester. Finsk tango och mycket mera. Publiken dansade.

I det här landet vägrar man tala svenska. De glider oftast över till engelska, såvida de inte är födda finlandssvenska. Är det den finska tjurskalligheten som ligger och lurar? Jag föddes tvåspråkig och är stolt över det.

Måsarna vid hamnen är på hugget. I kön till en foodtruck fick en kvinna sin falafel. Kom tillbaka och sa till kvinnan i vagnen: ”Birds took my falafel”. Kvinnan i vagnen skrattade och gav henne en ny. Jag tänkte på måsana hemma som söker sig längre in mot land eftersom fisken i hav är borta.

Kvällen var ljum. Köpte en tallrik pommes och gick mot hotellet. Inte ens teven hade svenska kanaler förutom TV4. Jag gillar inte TV4.

Nu är det söndag. Den andra dagen. Vaknade till ett regn. Hotellfrukost väntade.

Jag gick från hotellet bort mot stan. Vid färjan till Sveaborg var det glest med folk. En vakt bad mig komma till grinden för insläpp av rullstolar till färjan, men jag skulle inte åka med. Fortsatte in mot Senatstorget. Fullt av folk som gick prideparaden och som slutade i Brunnsparken. Jag följde paraden med undantag för besök på Stockmann varuhus. Glömde packa rakapparat och eltandborsten har sin sista dödsryckning, trots att den är laddad. Förmodligen fick den en smäll när den for i backen. Lite skäggstubb klarar jag av men borsta tänder måste jag. Och allt är vansinnigt dyrt i Helsingfors. En latte med smörgås kostar 150 spänn. Paraden gick genom staden med glada tillrop. Vid Brunnsparken avvek jag och tog strandpromenaden mot centrum. Då såg jag stolens batteri visade knappt tio procent kvar, men den orkade köra över salutorget mot Skatudden och hotellet. Sov en stund och nu måste jag få i mig näring.

Ett regn föll. Båten jag lämnade och gick mot vandrarhem. Jag var ej välkommet av trappsteg för höga. Inte ens till bastun fattades trappsteg.

Ett regn föll. Jag hade startat cirkusen. Vi gick i rad mot det stora hotellet. Flaggor hängde utanför dörrarna.

Mannen i receptionen valde prata engelska med oss. Det fanns ett rum ledigt med utsikt mot en byggnad. Ett rum stor nog för två rullstolar.

Ett regn upphör. Jag öppnade Gunnar Björlings dikter. Han skriver om denna stads natur och fula gummor och unga porslinsansikten på spårvagn. Hans dikter fyllas nästan hundra år. Det är samma idag. Att de fula försöker leva med de vackra.

Det är därför jag skriver.

Tisdag. Har varit hos ortopeden och fått nya skor som ger ordentligt med stöd till fötterna när jag går. Först smärtar det i foten, men sedan kändes det stabilt att gå. Hade med mig gåstolen och testade gå. När jag går använder jag varenda muskel. Rena gympasset. Jag är ingen träningsmänniska. Gym är det värsta stället med svettiga kroppar. Men kroppen säger ifrån. Min vänstra axel värker. Jag har ett dilemma. Bassängträning är ok, men tråkigt. Skulle träning bli roligare om jag gjorde kbt-övningar. att mentalt fokusera på varje moment? Det går väl an några gånger, men när det blir en rutin vill jag bara smita ut bakvägen. Jag är bra på att smita från sammanhang jag är i.

Häromveckan tänkte jag att jag aldrig haft ett lönejobb. Ungefär som våra politiker. Skillnaden är att de får stora arvoden bara de uttrycker en åsikt. Själv har jag elva tusen att leva på. När jag uttrycker en åsikt bryr sig ingen. Fast jag lever hellre i marginalen än blir drillat in i nåt sammanhang.

Så ikväll får det bli en vända med gåstolen runt kvarteret. Sen sjukhus-såpa på tv..

Jag åkte på kryssning till Helsingfors på Kristi Himmelsfärd. Vi hade gått runt i staden. Åkt berg- och dalbana på Borgbacken. Ett nöjesfält. Trots mina femtioåtta år har jag aldrig satt mina däck på nöjesfältet. Far brukade ratta med oss barn i baksätet snabbt ut från stan. Jag upptäckte Helsingfors som vuxen med personliga assistansens frihet. Staden där jag föddes.

Borgbackens berg- och dalbana var en klen upplevelse. Visst gick det snabbt i branta backar. Det kändes inte i magen. Vi åkte två gånger. Isabella blev kvar på nöjesfältet med sin assistent, medan jag gick ner på stan. Turist i min födelsestad. Jag tänker återvända för en längre vistelse i staden. Sju timmar räcker inte. Behöver tid att upptäcka och tid att skriva.

På båten kryper min dåliga självkänsla mot mig. Med sin stora käft äter den bitar av mig. Är det sorg över det som gått förlorad? Det jag aldrig kommer att få. Jag känner inte Helsingfors. Det är bara en rosaskimrande dröm. Far längtade till Helsingfors vilket var mitt fel. Hade jag inte blivit cp-skadad hade vi bott i Helsingfors. Den skulden pränta han in i mig.

Skuld maler ner självkänslan. Sitter djupt inrotat i själen. Gick på Agricolagatan i Helsingfors. Prästen som översatte bibeln från Latin till Finska. Far kallade mig för Agricola när jag visade mina texter. Han kände sig både hotad och stolt. Rädd för att bli konfronterat. Stolt för att jag har ett levande intellekt.

Far är en mångbottnad liten man som kommer förbli en olöst fall. Kan jag leva med den sorgen utan att det tär på min självkänsla?

En blåsig dag i mitten på maj. Det är skönt vara hemma i Stockholm. Förra veckan var jag i Malmö. Först två intensiva dagar kring assistansens överlevnad i ett alltmer cyniskt Sverige och okunskapen om att assistans är inte vård.

Sen flängde jag runt i ett kallt Köpenhamn och åt smörrebröd. Resa har blivit jobbigt och meningslöst. Det är nog åldern. Upptäckarlusten har avtagit på sistone. Men en del av mig längtar bort. Min far längtade till Finland och Karelen. Han blev knappt vuxen när han blev föräldrarlös och tvungen att ge sig ut i livet. Som 22-åring fick han en unge med cp-skada. Han flydde till Sverige i tron att jag skulle botas. Det fick jag höra ofta som barn. Påståendet injicerade en stor dos av skuld och skam i mig. Det väcker viljan att sätta ord, förklara och acceptera livet. Men far vill inte. Kidnappad av hämnd är han. Far skapade en familj där rädslan och fruktan var en bärande vägg mot livet. Viljan att utvecklas som människa var för tuff.

Under hela mitt skrivarliv har jag blivit haffad av begreppet Skuld. Jag har spårad varifrån den osynliga känslan av skuld härstammar. Mina härskande föräldrar gjorde allt för att lagra min själ och personlighet med skuld. Jag har även mött skuld från professionella yrkesutövare som borde visa lite mer förståelse och empati. I deras mall finns det bara en väg.  Att leva med funktionshinder är att alltid vara i underläge för andras klåfingriga perfektionism. Inte heller i min samhällsgrupp går jag fri från skuld. Bland funktionshindrade pratar man mycket om att vara normal, vilket är en naturlig reaktion av skuld. Det finns en osynlig hierarki.

Ändå fick jag en dotter med funktionshinder av livet. En gåva som jag fick lära mig att hantera. Jag hade ingen mall, jag körde på och under vägen har jag lyssnat och pratat fram till en möjlig väg. Sen är det så att livet pågår medans man håller på.

Framtiden har en tyst mun. Tiden och vägen har mig.

Första soliga dagen på länge. Katterna väckte mig vid nio genom att spinna i mitt öra. Ett trevligt sätt att bli väckt på. Efter min sedvanliga morgonkaffe och näringsdryck ringde en assistent och sjukskrev sig. Han lät snorig och skulle ha jobbat i morgon kväll. Efter några samtal fixade jag en vikarie och kunde fokusera på dagen. Jag har mycket bra assistenter som fixar och trixar så schemat är täckt.

Drog på mig ett underställ då kvicksilvret visade 4 grader trots sol. Jag klädde på mig och satte mig i Permobilen. Mycket riktigt hade jag behövt vantar eftersom vinden blåste. Men jag har varit med om strängare kyla.

Dalen Centrum hade många besökande i tron att solen värmde. Några i short och linne.

Körde över kyrkogården och tänkte att jag borde plantera nån blomma på Kristinas grav. Men hon är inte där och jag är inte mycket för ritualer. Döden är absolut och ingen återvändo. Kyrkogårdar är för de efterlevande. I sommar blir det elva år sen hon drog sitt sista andetag. Vi sa aldrig farväl till varandra. Sen fortsatte livet.

Fortsatte längs med Nynäsvägen mot Sköndal för att handla på Willys. På hemvägen var det en cyklist som sa mitt namn. Jag kunde inte placera honom i minnet. Han påstod sig ha jobbat för mig.

”Men vad gör du nu, då?” frågade jag och spelade med.

”Jobbar på cykelfirma på Söder”

Jag kunde inte placera honom i minnet!

”Själv har jag en femtonåring”

Då cyklade han iväg och bort bakom krönet av cykelvägen.

Visserligen har assistenter passerat revy genom åren. Vissa bleknar i minnet och andra lämnar intryck för resten av livet. Förmodligen var han en fyraveckors assistent som inte passade jobba med mig. Det tar ungefär en månad för mig att känna av om en assistent funkar med mig.

Ja, jag är kräsen och det har varit till min och assistentens fördel.

Det blev storkok. Kycklingdelar inrullade i bacon med ris. Creme fraicesås med lök, curry och kalvfond.