Mika Ihanus

Jag gick från hotellet bort mot stan. Vid färjan till Sveaborg var det glest med folk. En vakt bad mig komma till grinden för insläpp av rullstolar till färjan, men jag skulle inte åka med. Fortsatte in mot Senatstorget. Fullt av folk som gick prideparaden och som slutade i Brunnsparken. Jag följde paraden med undantag för besök på Stockmann varuhus. Glömde packa rakapparat och eltandborsten har sin sista dödsryckning, trots att den är laddad. Förmodligen fick den en smäll när den for i backen. Lite skäggstubb klarar jag av men borsta tänder måste jag. Och allt är vansinnigt dyrt i Helsingfors. En latte med smörgås kostar 150 spänn. Paraden gick genom staden med glada tillrop. Vid Brunnsparken avvek jag och tog strandpromenaden mot centrum. Då såg jag stolens batteri visade knappt tio procent kvar, men den orkade köra över salutorget mot Skatudden och hotellet. Sov en stund och nu måste jag få i mig näring.

Ett regn föll. Båten jag lämnade och gick mot vandrarhem. Jag var ej välkommet av trappsteg för höga. Inte ens till bastun fattades trappsteg.

Ett regn föll. Jag hade startat cirkusen. Vi gick i rad mot det stora hotellet. Flaggor hängde utanför dörrarna.

Mannen i receptionen valde prata engelska med oss. Det fanns ett rum ledigt med utsikt mot en byggnad. Ett rum stor nog för två rullstolar.

Ett regn upphör. Jag öppnade Gunnar Björlings dikter. Han skriver om denna stads natur och fula gummor och unga porslinsansikten på spårvagn. Hans dikter fyllas nästan hundra år. Det är samma idag. Att de fula försöker leva med de vackra.

Det är därför jag skriver.

Tisdag. Har varit hos ortopeden och fått nya skor som ger ordentligt med stöd till fötterna när jag går. Först smärtar det i foten, men sedan kändes det stabilt att gå. Hade med mig gåstolen och testade gå. När jag går använder jag varenda muskel. Rena gympasset. Jag är ingen träningsmänniska. Gym är det värsta stället med svettiga kroppar. Men kroppen säger ifrån. Min vänstra axel värker. Jag har ett dilemma. Bassängträning är ok, men tråkigt. Skulle träning bli roligare om jag gjorde kbt-övningar. att mentalt fokusera på varje moment? Det går väl an några gånger, men när det blir en rutin vill jag bara smita ut bakvägen. Jag är bra på att smita från sammanhang jag är i.

Häromveckan tänkte jag att jag aldrig haft ett lönejobb. Ungefär som våra politiker. Skillnaden är att de får stora arvoden bara de uttrycker en åsikt. Själv har jag elva tusen att leva på. När jag uttrycker en åsikt bryr sig ingen. Fast jag lever hellre i marginalen än blir drillat in i nåt sammanhang.

Så ikväll får det bli en vända med gåstolen runt kvarteret. Sen sjukhus-såpa på tv..

Jag åkte på kryssning till Helsingfors på Kristi Himmelsfärd. Vi hade gått runt i staden. Åkt berg- och dalbana på Borgbacken. Ett nöjesfält. Trots mina femtioåtta år har jag aldrig satt mina däck på nöjesfältet. Far brukade ratta med oss barn i baksätet snabbt ut från stan. Jag upptäckte Helsingfors som vuxen med personliga assistansens frihet. Staden där jag föddes.

Borgbackens berg- och dalbana var en klen upplevelse. Visst gick det snabbt i branta backar. Det kändes inte i magen. Vi åkte två gånger. Isabella blev kvar på nöjesfältet med sin assistent, medan jag gick ner på stan. Turist i min födelsestad. Jag tänker återvända för en längre vistelse i staden. Sju timmar räcker inte. Behöver tid att upptäcka och tid att skriva.

På båten kryper min dåliga självkänsla mot mig. Med sin stora käft äter den bitar av mig. Är det sorg över det som gått förlorad? Det jag aldrig kommer att få. Jag känner inte Helsingfors. Det är bara en rosaskimrande dröm. Far längtade till Helsingfors vilket var mitt fel. Hade jag inte blivit cp-skadad hade vi bott i Helsingfors. Den skulden pränta han in i mig.

Skuld maler ner självkänslan. Sitter djupt inrotat i själen. Gick på Agricolagatan i Helsingfors. Prästen som översatte bibeln från Latin till Finska. Far kallade mig för Agricola när jag visade mina texter. Han kände sig både hotad och stolt. Rädd för att bli konfronterat. Stolt för att jag har ett levande intellekt.

Far är en mångbottnad liten man som kommer förbli en olöst fall. Kan jag leva med den sorgen utan att det tär på min självkänsla?

En blåsig dag i mitten på maj. Det är skönt vara hemma i Stockholm. Förra veckan var jag i Malmö. Först två intensiva dagar kring assistansens överlevnad i ett alltmer cyniskt Sverige och okunskapen om att assistans är inte vård.

Sen flängde jag runt i ett kallt Köpenhamn och åt smörrebröd. Resa har blivit jobbigt och meningslöst. Det är nog åldern. Upptäckarlusten har avtagit på sistone. Men en del av mig längtar bort. Min far längtade till Finland och Karelen. Han blev knappt vuxen när han blev föräldrarlös och tvungen att ge sig ut i livet. Som 22-åring fick han en unge med cp-skada. Han flydde till Sverige i tron att jag skulle botas. Det fick jag höra ofta som barn. Påståendet injicerade en stor dos av skuld och skam i mig. Det väcker viljan att sätta ord, förklara och acceptera livet. Men far vill inte. Kidnappad av hämnd är han. Far skapade en familj där rädslan och fruktan var en bärande vägg mot livet. Viljan att utvecklas som människa var för tuff.

Under hela mitt skrivarliv har jag blivit haffad av begreppet Skuld. Jag har spårad varifrån den osynliga känslan av skuld härstammar. Mina härskande föräldrar gjorde allt för att lagra min själ och personlighet med skuld. Jag har även mött skuld från professionella yrkesutövare som borde visa lite mer förståelse och empati. I deras mall finns det bara en väg.  Att leva med funktionshinder är att alltid vara i underläge för andras klåfingriga perfektionism. Inte heller i min samhällsgrupp går jag fri från skuld. Bland funktionshindrade pratar man mycket om att vara normal, vilket är en naturlig reaktion av skuld. Det finns en osynlig hierarki.

Ändå fick jag en dotter med funktionshinder av livet. En gåva som jag fick lära mig att hantera. Jag hade ingen mall, jag körde på och under vägen har jag lyssnat och pratat fram till en möjlig väg. Sen är det så att livet pågår medans man håller på.

Framtiden har en tyst mun. Tiden och vägen har mig.

Första soliga dagen på länge. Katterna väckte mig vid nio genom att spinna i mitt öra. Ett trevligt sätt att bli väckt på. Efter min sedvanliga morgonkaffe och näringsdryck ringde en assistent och sjukskrev sig. Han lät snorig och skulle ha jobbat i morgon kväll. Efter några samtal fixade jag en vikarie och kunde fokusera på dagen. Jag har mycket bra assistenter som fixar och trixar så schemat är täckt.

Drog på mig ett underställ då kvicksilvret visade 4 grader trots sol. Jag klädde på mig och satte mig i Permobilen. Mycket riktigt hade jag behövt vantar eftersom vinden blåste. Men jag har varit med om strängare kyla.

Dalen Centrum hade många besökande i tron att solen värmde. Några i short och linne.

Körde över kyrkogården och tänkte att jag borde plantera nån blomma på Kristinas grav. Men hon är inte där och jag är inte mycket för ritualer. Döden är absolut och ingen återvändo. Kyrkogårdar är för de efterlevande. I sommar blir det elva år sen hon drog sitt sista andetag. Vi sa aldrig farväl till varandra. Sen fortsatte livet.

Fortsatte längs med Nynäsvägen mot Sköndal för att handla på Willys. På hemvägen var det en cyklist som sa mitt namn. Jag kunde inte placera honom i minnet. Han påstod sig ha jobbat för mig.

”Men vad gör du nu, då?” frågade jag och spelade med.

”Jobbar på cykelfirma på Söder”

Jag kunde inte placera honom i minnet!

”Själv har jag en femtonåring”

Då cyklade han iväg och bort bakom krönet av cykelvägen.

Visserligen har assistenter passerat revy genom åren. Vissa bleknar i minnet och andra lämnar intryck för resten av livet. Förmodligen var han en fyraveckors assistent som inte passade jobba med mig. Det tar ungefär en månad för mig att känna av om en assistent funkar med mig.

Ja, jag är kräsen och det har varit till min och assistentens fördel.

Det blev storkok. Kycklingdelar inrullade i bacon med ris. Creme fraicesås med lök, curry och kalvfond.

Dikt 1: Du är min sol i mörka tider, Med dig försvinner alla strider. Dina ord är som balsam för själen, Du är min kärlek, min eviga vän.

Dikt 2: När jag ser dig, ser jag allt jag önskar, Du är min dröm, min verklighet. Med dig är varje dag en fest, Du är min kärlek, min bästa vän.

Dikt 3: Du är min stjärna, min ledstjärna, I mörkret lyser du klar och nära. Med dig är livet en dans, Du är min kärlek, min chans.

Dikt 4: Du är min skatt, min dyrbara pärla, Med dig är varje dag en gåva. Du är min kärlek, min bästa vän, För alltid, för evigt, så nära.

Dikt 5: Du är min solstråle på en molnig dag, Med dig känns allt möjligt. Du är min kärlek, min bästa vän, Varje ögonblick med dig är en dröm som går i uppfyllelse.

Visst ligger det sanning i förslagen men måste det vara objekt som man tilltalar? Det är svårt skriva kärleksdikter utan det bli tung av förväntan som den andra ska besvara.

Sol i mörka tider, balsam för själen, min dröm,

Men okej, jag går med på att vara en solstråle på en molnig dag och en gåva av livet. Men sen vill jag vara den jag är. Både mörker och ljus. Åska och sol. Och bästa vän.

Inte konstigt att folk skiljer sig ofta nuförtiden. När verkligheten springer ikapp.

Kirkegaards dikt är en resa i att hjälpa, men också i att få hjälp.

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard

Jag åker tunnelbana mellan station Sandsborg och Skanstull. Tåget stannar vid Gullmarsplan när en man i lång rock och hatt kliver på tåget. Med sig har han ett ord som kom att följa mina tankegångar under flera dagar.

Mannen i lång rock går förbi mig med mörka glasögon, går och sätter sig så jag tappar honom ur sikte. Men det var något skumt med honom. Hur han rörde sig. Kanske ska han in i min nya roman? Rocken och hatten symboliserar pondus, en outsider som tagit saken i egna händer. Fattas bara en cigarett, men man får inte röka i tunnelbana. Inte heller knarka eller supa. Att åka från rika Danderyd och kliva av vid Fittja är en riktig klassresa. När jag besökt Skärholmen och tar tåget hem till Sandsborg ser man tydligt hur resenärerna byts ut från förortens invandrare till innerstadens vita pk-maffia. Själv sitter jag i en av mittgångarna och spanar in folk. Ibland får jag en karaktär serverad framför mina ögon. Därför skaffade jag aldrig körkort.

Under en sådan resa som skedde mitt på dagen, såg en man med lång innerficka på sin rock med en burk Pripps blå som han smuttade på när ingen såg – trodde han. Jag sysslar inte med angiveri och lät bli att anmäla. Mittemot sitter en självupptagen blondin och sminkar sig när mobilens samtal tystnat.

Tunnelbanan är en frizon, där jag kan umgås med mina tankar och bli inspirerad.

Eftermiddagsljuset dröjer sig längre.. Dagar som aldrig tar slut. Katten ger aldrig upp förrän blötmaten serveras i skålen. Han är hungrig två timmar före utsatt tid.

Jag saknar en nära vän.. Någon som bryr sig och jag kan ge min kärlek till. Jag behöver också min ensamhet. De flesta kvinnor jag blivit kär söker en macho som tar dem under deras vingar. Jag tar gärna dem i handen och visar vägen. Jag behöver både kroppslig och känslomässig närhet. Där flyger en fågel från mitt hjärta. Längtan behöver ord.

Framför allt behöver jag prata finska. Det språk jag föddes med. Svenskan är det intellektuella språk som gjorde mig till en socialt gångbar som människa.. Finskan finns i min själ. Jag kan bara fulfinska där jag blir nertryckt som människa. Jag känner skam för finskan. Jag skulle vilja älska på finska. Hur man nu gör det? Jag menar leva vardagar på finska. Det är vanligt bland oss sverigefinländare. Sen är jag integrerad i det svenska samhället.. Jag bryter inte på finska som gör att jag kan vara och blir sedd som helsvensk.

Flytta till Finland? Min längtan kan få för sig det. Men det blir inte av.. I Finland skulle jag vara en svensk jävel. Jag kommer alltid längta bort. Jag valde aldrig Sverige.. Mina föräldrar valde flykten från sanningen. Det finns något vackert i att längta.

Nä, lite roliga kattvideor på det och snart är det måndag!