Det är mitt öde. Att söka mig slutet av vägar som jag letar mig fram med min Permobil. Färden från Skatudden Helsingfors, där jag var inkvarterad, gick över knaggliga stenar och förbi mannen med dragspelet, vidare mellan orange partytält som fungerade som fik, restaurang med långbänkar. För några år sedan var jag i Köpenhamn och tänkte när jag upptäckte kullerstenarnas stad. Visst är det romantiskt med kullerstenarna och att i varje kärleksfilm går de älskande hand i hand i månsken över kullerstenar. Jag tänker vidare att det går åt mycket energi att forma dessa stenkuber som monteras till ett helt torg eller mindre stad. I Stockholm är Gamla Stan fullt med kullerstenarna. Eller knaggligt underlag för att ta sig fram på hjul. Kullerstenarna slukar ström på Permobilen. Ändå byttes batterierna ut i vintras.

Jag lämnade torglivet och körde längst stranden mot ett mål. Doften av hav hotades av mörka moln längs strandremsan. Jag gick till Brunnsparken och satte mig. Här satt poeten Gunnar Björling och skrev för snart sjuttio år sen. Hans dikter ska man uppleva, inte förstå. Jag fortsatte genom den stora Brunnsparken. I min fantasi var den mycket mindre belägen på en kulle med utsikt över hamninloppet. I Brunnsparken finns en förskola i en gammal byggnad från förra sekelskiftet.

Jag kom till Eirastranden. Stadsdelen tillhör de välbeställda. Jag tog av och körde vilse. Ännu en hamn. Plötsligt befann jag mig i middle of nowhere. Tänkte på en Kaurismäki film. Mannen utan minne. Han vaknade på en parkbänk efter en brutal misshandel med minnesförlust. Identitetslös bosätter han sig i ett skjul.

Körde in mot staden och åkte spårvagn. Kollektivtrafiken i Helsingfors är fullt tillgänglig med låggolvbussar och utvecklingbar ramp lätt att fälla ut. Hjälpsamma chaufförer med servicekänslan intakt.

Överhuvudtaget är finländaren ett gästvänligt folk. Ja, även alkisarna på karaokeklubben Tokio kom fram och skakade hand med mig. Jag hade just klivit upp, ätit frukost och packat och tog en annan väg genom staden. Upptäckte stället var på markplan och lätt komma in med Permobil. Något sunkigt hak med sunkiga typer. Klockan var tolv och de flesta var packade redan. Och det låg något och vibrerade i luften. Jag drack en öl och de sjöng falskt. Jag kan alkisarnas beteendemönster. Inget att vara rädd för. Man ska dra när allt är på topp. Jag tog farväl och de tyckte att det var trevligt att jag besökte dem.

Jag tar med en lugn känsla när jag lämnar Helsingfors. En djupare förståelse av ett egensinnigt folk som kämpar med sitt öde i nordens östra hörn.