Min mor var en sten på ett berg 

En sten med vassa kanter mot ett hav 

Om hösten tog stormarna fart 

På hennes tunga hade elden brunnit till aska 

Min far var ett träd med ruttna rötter  

Han försökte limma plastblommor  

Limmet släppte från grenarna och plastblommorna flög med vinden  

Han sa att jag saknar fallskärm och ingen skulle ta emot mig 

Han var nykter och klar när domen föll 

Vi satt i hans finska skinnsoffa 

Vem trodde far att han var  ?

Han var min manliga förebild 

Jag gick ut på stenkanten och böjde mig ner 

Havet väntade på mig 

Jag bär flytväst och följer med i vågorna  

Jag luktar till stanken efter deras dom mot mig  

Hatets ord fyllde de min resväska ut till livet 

Hat är en smutsig känsla av ruttna rötter och vass stenkant 

Jag har rest länge nu  

Sträckt handen mot något som har varit dött 

Ruttna rötter  

Där finns ingenting att hämta.