Bästa utsikten över Helsingfors. Ensam på toppen med blåsten. På ön finns hyresbostäder. Matbutik med det nödvändiga. Jag har aldrig bott på en ö. Helsingfors är nära havet och det märks. Körde längs grus- och stenvägar och tänkte hur november ter sig på ön, trots att här skulle vara den perfekta skrivarlyan. Jag tog båten tillbaka. Personal vid båten ville se mitt invalidkort så jag flaxade med armarna och pratade svenska. De vinkade in mig. Ett invalidkort är som parkeringbevis och tydligen ger förmåner i kollektivtrafiken.

Jag körde över salutorget mot Senatstorget men lockades av sightseeingbuss. Löste biljett och fick audioguide. Somnade. Jag vill inte vara turist. Jag vill bara finnas i sammanhang. Hoppade av bussen som för övrigt hade utfällbar ramp.

Besökte Claes Ohlsson i gallerian i stadsdelen Kampen och inhandlade rakapparat och eltandborste. Fick ta del av rabatten trots mitt svenska medlemskap. Fikade på Café Fazer.

Väntade på samma buss. Tjugo minuter senare var jag på väg genom staden med svensktalande guide. Tråkig ursvensk tantröst med noll brytning. Jag har mött några såna röster genom livet. Nu bor jag nära Tove Janssons plats.

Åkte buss igår också. Nej, det var spårvagn som gick nån kvarter från hotellet och hamnade på ett fik. Det blaskiga kaffet är en sorglig historia.

Imorgon tänker jag åka ut i förorten.