Mika Ihanus

Dikt 1: Du är min sol i mörka tider, Med dig försvinner alla strider. Dina ord är som balsam för själen, Du är min kärlek, min eviga vän.

Dikt 2: När jag ser dig, ser jag allt jag önskar, Du är min dröm, min verklighet. Med dig är varje dag en fest, Du är min kärlek, min bästa vän.

Dikt 3: Du är min stjärna, min ledstjärna, I mörkret lyser du klar och nära. Med dig är livet en dans, Du är min kärlek, min chans.

Dikt 4: Du är min skatt, min dyrbara pärla, Med dig är varje dag en gåva. Du är min kärlek, min bästa vän, För alltid, för evigt, så nära.

Dikt 5: Du är min solstråle på en molnig dag, Med dig känns allt möjligt. Du är min kärlek, min bästa vän, Varje ögonblick med dig är en dröm som går i uppfyllelse.

Visst ligger det sanning i förslagen men måste det vara objekt som man tilltalar? Det är svårt skriva kärleksdikter utan det bli tung av förväntan som den andra ska besvara.

Sol i mörka tider, balsam för själen, min dröm,

Men okej, jag går med på att vara en solstråle på en molnig dag och en gåva av livet. Men sen vill jag vara den jag är. Både mörker och ljus. Åska och sol. Och bästa vän.

Inte konstigt att folk skiljer sig ofta nuförtiden. När verkligheten springer ikapp.

Kirkegaards dikt är en resa i att hjälpa, men också i att få hjälp.

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard

Jag åker tunnelbana mellan station Sandsborg och Skanstull. Tåget stannar vid Gullmarsplan när en man i lång rock och hatt kliver på tåget. Med sig har han ett ord som kom att följa mina tankegångar under flera dagar.

Mannen i lång rock går förbi mig med mörka glasögon, går och sätter sig så jag tappar honom ur sikte. Men det var något skumt med honom. Hur han rörde sig. Kanske ska han in i min nya roman? Rocken och hatten symboliserar pondus, en outsider som tagit saken i egna händer. Fattas bara en cigarett, men man får inte röka i tunnelbana. Inte heller knarka eller supa. Att åka från rika Danderyd och kliva av vid Fittja är en riktig klassresa. När jag besökt Skärholmen och tar tåget hem till Sandsborg ser man tydligt hur resenärerna byts ut från förortens invandrare till innerstadens vita pk-maffia. Själv sitter jag i en av mittgångarna och spanar in folk. Ibland får jag en karaktär serverad framför mina ögon. Därför skaffade jag aldrig körkort.

Under en sådan resa som skedde mitt på dagen, såg en man med lång innerficka på sin rock med en burk Pripps blå som han smuttade på när ingen såg – trodde han. Jag sysslar inte med angiveri och lät bli att anmäla. Mittemot sitter en självupptagen blondin och sminkar sig när mobilens samtal tystnat.

Tunnelbanan är en frizon, där jag kan umgås med mina tankar och bli inspirerad.

Eftermiddagsljuset dröjer sig längre.. Dagar som aldrig tar slut. Katten ger aldrig upp förrän blötmaten serveras i skålen. Han är hungrig två timmar före utsatt tid.

Jag saknar en nära vän.. Någon som bryr sig och jag kan ge min kärlek till. Jag behöver också min ensamhet. De flesta kvinnor jag blivit kär söker en macho som tar dem under deras vingar. Jag tar gärna dem i handen och visar vägen. Jag behöver både kroppslig och känslomässig närhet. Där flyger en fågel från mitt hjärta. Längtan behöver ord.

Framför allt behöver jag prata finska. Det språk jag föddes med. Svenskan är det intellektuella språk som gjorde mig till en socialt gångbar som människa.. Finskan finns i min själ. Jag kan bara fulfinska där jag blir nertryckt som människa. Jag känner skam för finskan. Jag skulle vilja älska på finska. Hur man nu gör det? Jag menar leva vardagar på finska. Det är vanligt bland oss sverigefinländare. Sen är jag integrerad i det svenska samhället.. Jag bryter inte på finska som gör att jag kan vara och blir sedd som helsvensk.

Flytta till Finland? Min längtan kan få för sig det. Men det blir inte av.. I Finland skulle jag vara en svensk jävel. Jag kommer alltid längta bort. Jag valde aldrig Sverige.. Mina föräldrar valde flykten från sanningen. Det finns något vackert i att längta.

Nä, lite roliga kattvideor på det och snart är det måndag!

Tisdag. Snön kom med februari och stannar nog till april. De senaste tio åren har varit snöfattiga fram till februari. Barmark är bäst när man tar sig fram på fyra hjul. Barndomsjularna i Finland var alltid marken täckt med snö. Morsan tvingade på mig en overall och sitta i släde, men jag frös ändå och hon tjatade på mig att röra på kroppen. Snön stänger mig inomhus och gör mig till en främling.

Nu tycker väl många att jag klagar och borde bara bita ihop. En sån som jag kan väl vara lite mer tacksam. Jag är trots allt en funkis som har det bra. Tänker på alla i min situation som fallit offer för Trumps och Masks indragningar av bidrag. Ättestupan nästa.

Snart kan vi i Sverige hamna i situation. SD:s Åkesson sitter nu och kopierar det som sker i USA. Han kommer att hämta stöd i arbetarklassen för att genomföra avvecklingen av välfärden. Men svensken är blind av naivitet. Skjutningarna och sprängningarna är ett exempel på blåögdhet. Fan, trodde politikerna när man monterade ner välfärden?

Förut såg man på oss med blida ögon med huvudet på sne och pratade med förstående och positiva meningar som bottnade i förakt.

När finnarna kom till Sverige så var det för att jobba och svenskarna visade sin otacksamhet. Finnarna blev ändå kvar i Sverige. När folk från andra länder flydde svält och krig och fick en fristad i Sverige blev de hårt arbetande finnarna avundsjuk. Jag är vittne till att finsk avund ter sig mer sjuklig än svensk. Sen kommer Åkesson med sin utkastarpolitik och lovar återställa landet till storhetstiden epok, men i nytappning. Finnen har ju funnits i Sverige sedan 1500-talet.

Vi med funktionshinder uppmärksammades på femtiotalet när diskussionen om avvecklingen av institutionerna tog fart. Samhället öppnades upp för avvikande kroppar och det dröjde tjugo år innan vi fick rösträtt.

Pratade med valberedningen i Stockholmsavdelningen DHR. De kommer föreslå mig till styrelsen och min huvudsakliga uppgift blir att piffa upp tidningen Nollåttan med mer intressepolitiska texter, och att jag kan forma tidningen åt det hållet. På så sätt slipper jag prata så himla mycket. Att tala verbalt har blivit mer ansträngande för kroppen.

Och jag vill skriva.

Jag hade ett stort skrivbord som var alldeles för högt, därav smärtor i axel. Isabella hade ett lägre och mindre bord. Mitt var vitt och hennes i riktig ek. Hon gick med på att byta. Hennes gamla dator la av i veckan. Min datakunniga assistent lyckades nästan få liv i den. Datorn är från hennes mammans tid i livet. Och har kraft för att spela spel med, så jag vill laga den.

Idag hade vi Framtidsmöte i DHR och gav förslag på områden som vi behöver behandla. Fick höra att vi med medfödda funktionshinder beviljas inte träning på anpassade rehabställen, utan hänvisas till vårdcentralen eller andra gym. Men hur går det att gå på vanliga gym när man behöver lift? Och andra specialanpassningar. I Varberg har dom lagt ner deras enda anpassade gym. Men jag bor inte i Varberg. Däremot har välfärden tagit många steg bakåt. Allt för att kapitalisterna ska slippa betala skatt.

Men jag retar mig mest på ståupparen cp-skämt som gick ut på att att cp är lika med en komplett idiot. Finns att se på SVT-play. Visserligen är han dampig med sin ADHD. Jag har jobbat med många dampnissar och de är oftast gränslösa i sin natur.

Se där, jag är inte fördomsfri, men jag erkänner det! Skriver på en längre text kring det.

Snuten brukar köra på allén utanför fönstret. Även nattetid.

Igår gjorde dom undersökningen av min magbrock. Åkte in vid åttatiden efter 40 minuters väntan på färdtjänst. Blev mottagen av en sköterska som bad mig byta om till operationsklädsel. Satt i teverummet och väntade med andra i samma mundering. Jag skulle in på operation klockan 10 men det drog ut på tiden. De ville jag ska köras in i en säng eftersom de ansåg att rullstolen var för smutsig för tas med till operationssalen. Den fick vänta på mig på uppvaket. Fick byta säng på operation. Sköterskor och läkare donade med förberedelser. De flesta hälsade på mig. Fick en mask med narkos att andas in. Somnade och var helt borta. På uppvaket hördes någon säga mitt namn. Jag tog mig tid att bli vaken. En tjej i sjukhuskläder sa något till mig och jag svarade något tillbaka. Och jag var vaken . Hon gav mig vatten att dricka. Jag hade knappt sovit i en timme. Det var skönt vara helt borta. Undrar vart min själ höll hus när kroppen var sövd?

As time goes by

Idag var jag på Ersta sjukhus och talade med en narkosläkare. De ska undersöka om min magbrock blivit bättre. Jag har haft det länge nu och ätit syraneutraliserande tabletter som visserligen är goda med nån sötningsmedel. Men de har sluta verka trots maxdosen. På våren och en bit på hösten har jag en ihållande hosta som inte är allergi.

Det är att åldras. Jag är dock positivt överraskad av bemötandet från läkarna och sköterskan som tog emot mig. De tittade mig i ögonen och lyssnade. Min assistent behövde bara fylla i de ord som de inte förstod jag sa.

Åkte tunnelbana till och från sjukhuset. Körde av på Medborgarplatsen och körde Tjärhovsgatan mot Ersta och insåg min saknad att röra mig längs gatorna på Söder. Jag har blivit vuxen på Södermalm. Dit flyttade jag hemifrån. Jag kan alla gator där. Nostalgin griper lätt tag i mig.

Men tiden har förändrat det mesta. Förutom ölhallen Kvarnen med sina trappor som assistenterna har dragit mig upp för med rullstolen. Och krogen Gröna Jägaren med billig öl och traspoletärerna. Det var mitt nittiotal. På 2000-talet traskade kapitalens män in och införde marknadsekonomi.

Min nya vän är en ursprungsbefolkningens amerikansk soldat. Han hittade mig på en sajt där man söker brevvänner. Han finns på riktigt och är inte någon AI-generad robot. Det blir intressant vänskap.

Den varmaste januari som jag har upplevt någonsin. Läskigt med klimatändringarna. Ändå lever jag som jag gör. På förmiddagen körde jag med Permobilen genom ett grått landskap av snöslask. Permobilen gör 10km i timmen. Vägarna fria från gångare och cyklister. Hade klätt mig i underställ och fodrade skinnbyxor och skinnjacka. Tumvantar. Min känsla av frihet är att köra fort. Frihet är också att uttrycka mig i skrift och är bättre än att tala. Jag hamnade i Skarpnäck, som var målet, och väntade tjugo minuter på att assistenten skulle dyka upp från tunnelbanan. En snorig gubbe undrade hur länge jag suttit och väntat. Jag tänkte att januari är snart slut. Han ställde samma fråga till mannen i biljettluckan. Jag drog iväg för att slippa förklara mig. Sitter man i rullstol betraktas man som allmän egendom som behövs omhändertagas. Jag började köra i cirklar utanför stationen, så det verkade som jag var på väg. Folk blir så känslomässigt bajsnödiga när de ser en funkis. Jag satt ju bara och väntade.

Biblioteket och kyrkan hade stängt trots att det var förmiddag. Folk sysslar inte med intellektuella spörsmål en måndag i förorten, därför var det stängt. Gick vidare in i ett bostadskomplex för att se en tom lägenhet utifrån. Folk har bott och levt i den. Jag är sökande nr 9 i Bostadsförmedlingens kö. Visning nästa vecka. Jag for vidare. Tunnelbanan hem och Lundströms bokradio. Temat var barn till författare. Åsa Beckman intervjuades om sin bok med samma ämne. Hennes far var författare och hon sa att deras relation var av medberoende karaktär. Jag förstår hur hon menar. Jag kan nog relatera till fadern och henne.

Åt fläskkotletter med ris och vitlökssås. Trump har åter blivit världens mäktigaste man. Han har ett gäng grabbar som backar upp honom.

””Its a mens world” sjunger den gamla soullegenden James Brown.

”Hur kan du leva med den där kroppen?” sa den långa mannen som nyss mött mina tankar. Jag hade presenterat mig och lagt till att jag lever med medfödd funktionshinder. Han svarade att det var tråkigt för mig, men att jag är hans vän eftersom vi har fått kontakt.

Jag höjde på ögonbrynen och tänkte att jag ska visa överseende. Vänskap bygger man långsamt. Man lägger sten på sten tills det blir ett hus.

Leva med ett funktionshinder behöver inte vara dåligt, utan det handlar om vilken inställning man har. Jag lärde mig tidigt, att om jag vill ha ett bra liv, så måste jag själv ta för mig av livet. Jag fick inget utan att kämpa. Omgivningen ger inget gratis. Det gäller nog alla människor. Eftersom jag alltid varit funktionshindrad vet jag inte hur det är vara utan funktionshinder. Alltså är min verklighet en annan än din, men som människor har vi samma behov. Att leva ett liv.

Igår såg jag en film av David Lynch på SVT-play. Elefantmannen om en man med missbildad ansikte. Filmen visar omgivningens reaktion mest än hans.