Tisdag. Snön kom med februari och stannar nog till april. De senaste tio åren har varit snöfattiga fram till februari. Barmark är bäst när man tar sig fram på fyra hjul. Barndomsjularna i Finland var alltid marken täckt med snö. Morsan tvingade på mig en overall och sitta i släde, men jag frös ändå och hon tjatade på mig att röra på kroppen. Snön stänger mig inomhus och gör mig till en främling.

Nu tycker väl många att jag klagar och borde bara bita ihop. En sån som jag kan väl vara lite mer tacksam. Jag är trots allt en funkis som har det bra. Tänker på alla i min situation som fallit offer för Trumps och Masks indragningar av bidrag. Ättestupan nästa.

Snart kan vi i Sverige hamna i situation. SD:s Åkesson sitter nu och kopierar det som sker i USA. Han kommer att hämta stöd i arbetarklassen för att genomföra avvecklingen av välfärden. Men svensken är blind av naivitet. Skjutningarna och sprängningarna är ett exempel på blåögdhet. Fan, trodde politikerna när man monterade ner välfärden?

Förut såg man på oss med blida ögon med huvudet på sne och pratade med förstående och positiva meningar som bottnade i förakt.

När finnarna kom till Sverige så var det för att jobba och svenskarna visade sin otacksamhet. Finnarna blev ändå kvar i Sverige. När folk från andra länder flydde svält och krig och fick en fristad i Sverige blev de hårt arbetande finnarna avundsjuk. Jag är vittne till att finsk avund ter sig mer sjuklig än svensk. Sen kommer Åkesson med sin utkastarpolitik och lovar återställa landet till storhetstiden epok, men i nytappning. Finnen har ju funnits i Sverige sedan 1500-talet.

Vi med funktionshinder uppmärksammades på femtiotalet när diskussionen om avvecklingen av institutionerna tog fart. Samhället öppnades upp för avvikande kroppar och det dröjde tjugo år innan vi fick rösträtt.

Pratade med valberedningen i Stockholmsavdelningen DHR. De kommer föreslå mig till styrelsen och min huvudsakliga uppgift blir att piffa upp tidningen Nollåttan med mer intressepolitiska texter, och att jag kan forma tidningen åt det hållet. På så sätt slipper jag prata så himla mycket. Att tala verbalt har blivit mer ansträngande för kroppen.

Och jag vill skriva.