Jag åker tunnelbana mellan station Sandsborg och Skanstull. Tåget stannar vid Gullmarsplan när en man i lång rock och hatt kliver på tåget. Med sig har han ett ord som kom att följa mina tankegångar under flera dagar.

Mannen i lång rock går förbi mig med mörka glasögon, går och sätter sig så jag tappar honom ur sikte. Men det var något skumt med honom. Hur han rörde sig. Kanske ska han in i min nya roman? Rocken och hatten symboliserar pondus, en outsider som tagit saken i egna händer. Fattas bara en cigarett, men man får inte röka i tunnelbana. Inte heller knarka eller supa. Att åka från rika Danderyd och kliva av vid Fittja är en riktig klassresa. När jag besökt Skärholmen och tar tåget hem till Sandsborg ser man tydligt hur resenärerna byts ut från förortens invandrare till innerstadens vita pk-maffia. Själv sitter jag i en av mittgångarna och spanar in folk. Ibland får jag en karaktär serverad framför mina ögon. Därför skaffade jag aldrig körkort.

Under en sådan resa som skedde mitt på dagen, såg en man med lång innerficka på sin rock med en burk Pripps blå som han smuttade på när ingen såg – trodde han. Jag sysslar inte med angiveri och lät bli att anmäla. Mittemot sitter en självupptagen blondin och sminkar sig när mobilens samtal tystnat.

Tunnelbanan är en frizon, där jag kan umgås med mina tankar och bli inspirerad.