Mika Ihanus

Skriva ett liv

när man talar långsamt

Om Södermalm och bra bemötande och att åldras.

Idag var jag på Ersta sjukhus och talade med en narkosläkare. De ska undersöka om min magbrock blivit bättre. Jag har haft det länge nu och ätit syraneutraliserande tabletter som visserligen är goda med nån sötningsmedel. Men de har sluta verka trots maxdosen. På våren och en bit på hösten har jag en ihållande hosta som inte är allergi.

Det är att åldras. Jag är dock positivt överraskad av bemötandet från läkarna och sköterskan som tog emot mig. De tittade mig i ögonen och lyssnade. Min assistent behövde bara fylla i de ord som de inte förstod jag sa.

Åkte tunnelbana till och från sjukhuset. Körde av på Medborgarplatsen och körde Tjärhovsgatan mot Ersta och insåg min saknad att röra mig längs gatorna på Söder. Jag har blivit vuxen på Södermalm. Dit flyttade jag hemifrån. Jag kan alla gator där. Nostalgin griper lätt tag i mig.

Men tiden har förändrat det mesta. Förutom ölhallen Kvarnen med sina trappor som assistenterna har dragit mig upp för med rullstolen. Och krogen Gröna Jägaren med billig öl och traspoletärerna. Det var mitt nittiotal. På 2000-talet traskade kapitalens män in och införde marknadsekonomi.

Min nya vän är en ursprungsbefolkningens amerikansk soldat. Han hittade mig på en sajt där man söker brevvänner. Han finns på riktigt och är inte någon AI-generad robot. Det blir intressant vänskap.

Kommentarer

Lämna en kommentar