Den varmaste januari som jag har upplevt någonsin. Läskigt med klimatändringarna. Ändå lever jag som jag gör. På förmiddagen körde jag med Permobilen genom ett grått landskap av snöslask. Permobilen gör 10km i timmen. Vägarna fria från gångare och cyklister. Hade klätt mig i underställ och fodrade skinnbyxor och skinnjacka. Tumvantar. Min känsla av frihet är att köra fort. Frihet är också att uttrycka mig i skrift och är bättre än att tala. Jag hamnade i Skarpnäck, som var målet, och väntade tjugo minuter på att assistenten skulle dyka upp från tunnelbanan. En snorig gubbe undrade hur länge jag suttit och väntat. Jag tänkte att januari är snart slut. Han ställde samma fråga till mannen i biljettluckan. Jag drog iväg för att slippa förklara mig. Sitter man i rullstol betraktas man som allmän egendom som behövs omhändertagas. Jag började köra i cirklar utanför stationen, så det verkade som jag var på väg. Folk blir så känslomässigt bajsnödiga när de ser en funkis. Jag satt ju bara och väntade.

Biblioteket och kyrkan hade stängt trots att det var förmiddag. Folk sysslar inte med intellektuella spörsmål en måndag i förorten, därför var det stängt. Gick vidare in i ett bostadskomplex för att se en tom lägenhet utifrån. Folk har bott och levt i den. Jag är sökande nr 9 i Bostadsförmedlingens kö. Visning nästa vecka. Jag for vidare. Tunnelbanan hem och Lundströms bokradio. Temat var barn till författare. Åsa Beckman intervjuades om sin bok med samma ämne. Hennes far var författare och hon sa att deras relation var av medberoende karaktär. Jag förstår hur hon menar. Jag kan nog relatera till fadern och henne.

Åt fläskkotletter med ris och vitlökssås. Trump har åter blivit världens mäktigaste man. Han har ett gäng grabbar som backar upp honom.

””Its a mens world” sjunger den gamla soullegenden James Brown.