”Hur kan du leva med den där kroppen?” sa den långa mannen som nyss mött mina tankar. Jag hade presenterat mig och lagt till att jag lever med medfödd funktionshinder. Han svarade att det var tråkigt för mig, men att jag är hans vän eftersom vi har fått kontakt.

Jag höjde på ögonbrynen och tänkte att jag ska visa överseende. Vänskap bygger man långsamt. Man lägger sten på sten tills det blir ett hus.

Leva med ett funktionshinder behöver inte vara dåligt, utan det handlar om vilken inställning man har. Jag lärde mig tidigt, att om jag vill ha ett bra liv, så måste jag själv ta för mig av livet. Jag fick inget utan att kämpa. Omgivningen ger inget gratis. Det gäller nog alla människor. Eftersom jag alltid varit funktionshindrad vet jag inte hur det är vara utan funktionshinder. Alltså är min verklighet en annan än din, men som människor har vi samma behov. Att leva ett liv.

Igår såg jag en film av David Lynch på SVT-play. Elefantmannen om en man med missbildad ansikte. Filmen visar omgivningens reaktion mest än hans.