De borrar under mig
Nu blev det tyst
Nej, nu borrar de igenom mitt golv
Jag glömde kaffet
De spelade basket såg jag när jag gick på promenad
En sann vän har jag aldrig haft
De som sökte mig bar ett trasigt hjärta
Och en pulverisad själ
Jag stoppade handen i pulvret
Handryggen började fräta
När jag drog mig ifrån dem
La de korset på bröstet
Och med sänkt ansikte
Svepte tystnadens brända sjal
Efter promenaden kom jag hem
Fjäril på min axel
Nu har de slutat borra
Jag har köpt kaffe.
När kärleken blev till en dröm. Jag har stort behov av ensamhet. Jag slipper den andres blick. Långsamheten är min livsstil. När det pågick finska spritfester i barndomen sökte jag tystnaden. På krypande kropp sökte jag en vrå att gömma mig från de vuxnas skrän och skratt. Visade jag mig i deras närvaro kunde hån och ironiska kommentarer vilja göra mig osynlig.
Men det var längesedan jag var ett försvarslöst barn. Såren borde ha läkts och bleknat bort vid det här laget.
En god självkänsla är inget man får gratis. Det skaffar man genom livet. Att jag har haft flera kvinnor under livet är inte konstigt. De flesta med egna sår. Jag imponerades av deras sätt att kunna gömma sig bakom en socialt konstruerad mask som de bar under dagtid. Efter arbetstid föll dom i bitar. Min uppgift blev att plocka ihop dem till nästa dag.
När jag som pojke berättade något positivt som hänt för mamma blev svaret en kniv som rispade själen. Finsk moderskärlek är att trycka ner sina barn. Sen får dom ta upp sig ur ångesthålet bäst dom kunde.
Visst, har jag gått i terapi. En psykolog tröttnade på mitt ältande. En annan ville jag skulle blunda och lyssna till mina inre fåglar och följa deras väg. En tredje ville att jag skulle dejta en snygg kvinna. Det fanns en psykolog som lyssnade och följde med på min resa. Hon lät mig tala och hon lirkade försiktigt på mitt sår.
Terapin väckte hoppet. Kärleken till livet. Att tycka om mig själv. Visst låter det fint. Som hämtad ur en amerikanskt film. Som måste ha ett lyckligt slut.
I somras var jag i Amsterdam. Blommornas och broarnas stad. Jag hade blivit lovat ett boende anpassad för Permobil men möttes av höga kanter och en lång och trång korridor. Som tur var kom Permobilen med senare flyg så jag fick fixa ett annat boende. Med mindre hinder.
Amsterdam är pannkakor och konstmuseer. Vincent van Gogh konst var intressant med sina gula rapsfält och solrosor. Han skar av sig ena örat i ren desperation. Han var missförstådd av etablissemang och barndomen var traumatiskt. Han levde under en tid när funktionshinder aldrig var ett begrepp som fanns i folkmun. I dag skulle han fått diagnosen ”Autism” och fått piller som dämpade ångesten. Mot slutet av hans liv målade han flera tavlor under en och samma dag innan han var klar med livet.
”Blev resan som du hade tänkt dig?” frågade en vän mig efter att jag kommit hem.
Jag blev tyst och tänkte ”Fan, känner du inte bättre?”
Jag hostade och sa: ”Nä, jag brukar inte planera så noga”
Jag vet inte om kärleken hittar någon till mig.
Du får låna mig
Jag väntar på dina steg
Hör klockorna ringa ut
Våra söndertrasade hjärtan behöver ett hem
När du faller i mina armar finner du ett hus utan skuggor
Jag vill inte äga dig
Jag är bara en fånge på land
Sju sjöar på rad och öppna fält
Tar min första steg mot nytt
Kom och håll om mig
Jag kommer alltid vara din
Kom och säg att du vill
Änglarna flyger i våra nattdrömmar
Vi blir fina i kostym och klänning
denna allena stund.
Nästa sökande till assistentjobbet kommer tjugo minuter för sent. Skyller på att det var svårt att hitta vägen. Vi sätter oss och jag ska intervjua henne. Jag berättar om mina hjälpbehov. Hon ger mig svar som övertygar mig om att hon har förstått. Hon ger sig inte ut att vara Florence Nightingale som vill hjälpa för att göra en insats för att vara snäll. Utan personlig assistans är ett jobb för henne.
”Hjälp till självhjälp” säger hon och ju längre intervjun fortskrider blir jag övertygad. Hon passar in i mitt assistansgäng.Som arbetsgivare tar jag referenser. Ringer personer hon har jobbat med. Alla vurmar varmt kring henne. Jag anställer henne på prov i två veckor. Introduktion med en annan assistent ska hon få. Så hon kommer in i arbetets rutiner lättare.Så blir klockan tio. Jag väntar. En minut över. Två minuter…tre…fyra… åtta..tio. Hon använder sig av akademiska kvarten, kanske?Klockan blir sexton…sjutton…arton över tio. Missmodet växer inom mig. Försöker ringa och fråga vart hon är. Mobilsvar rapar upp numret jag slagit. Hon sa upp sig innan hon hade börjat sitt nya jobb.Hon är inte den enda som struntar i ett jobb. Jag har haft flera såna fall genom åren. Det finns säkert tusen skäl till det, men varför ringer hon inte? Varför tar hon inte sitt ansvar och ger återbud?Arbetsmoralen är nog inte så hög bland folk. Sjuttio- och åttiotalsgenerationen glider genom livet utan och slippa ta konsekvenserna av sina beslut. Fyrtio- och femtiotalisterna har gjort sitt snart.Jag tycker synd om dessa glidartyper. De bär tunga och oavslutade relationer i sina liv. Känslor som aldrig får uttryckas. Istället knaprar dom piller mot ångest, och klär sig i svart.I en undersökning är nästan varannan svensk olycklig. Vi shoppar mer än någonsin. Sverige går bra just nu. Arbetsmarknadsministern vill piska folk till att söka och ta jobb. Men arbete löser inte svenskarnas sorg.Jag kan tycka att det var bra att hon uteblev från jobbet. Hon hade rätt inställning, men saknade motivation. De är ofta svåra att jobba med och vill helst vara betald kompis och dricka kaffe med mig. Brukar kompisar städa och laga mat hos en? Brukar man låta kompisar bädda ens säng? Nej.
Publicerades i Aftonbladet 2007
Vi går hand i hand längs kajen med båtarna
De lämnar landet
Jag vill ta dig med till fjärrans land
Ett svartvitt fotografi sticker fram ur min bröstficka.
Det är jag som ung student
Framför ligger framtiden med en mörk och trång korridor
Jag kan inte andas
De sa det blir inget av dig
De sa att ingen kan älska dig
Vi går på en båt och reser mot öppet hav
Böljan blå utan gator med namn.
Jag reser alltid ensam. Då slipper jag den andre och dennes outtalade neuroser. Närvaron av den andre stör mina tankar och viljan att upptäcka. En assistent anpassar sig lätt till min rytm. Hon är på tjänsteresa, jobbar ett dygn i taget tills nästa tar över stafettpinnen. Hon har rejäla promenadskor på fötterna och vattenflaska i ryggsäcken. Alltid redo som en scout, fast nu ska jag upptäcka staden. Efter några trösklar på hotellrummet når rullstolsdäcken fast mark. Tillgänghet är upp till betraktaren. Assistenter springer upp för raka trappor och hämtar receptionisten som säger ”Good morning” och låser upp dörren till deras förråd. Bland hyllor med sängkläder och kemikalier står Permobil och laddar. Jag kliver upp i stolen och får på mig säkerhetsbältet. Assistenten använder en pinne som når knappen i taket. Carporten rullas upp och jag parerar permobilen mellan hyllor och containers tills jag når bakgatan till hotellet. Jag tänker att vilken svensk funkis som helst skulle aldrig acceptera detta boende. Det förra boendet hade en hög kant till lägenhetsdörren. Bakom dörren en lång och trång korridor. Permobilen landade efter nästan två dygn med flyg till Amsterdam efter mig. Samma dag flyttade jag till hotellrummet med utsikt över en blommig innergård.
Efter att lämnat bakgatan med män som rotar i överfulla containrar når jag breda trottoarernas milsvida färd. Amsterdam är lätt regn och hög luftfuktighet. Bra promenadväder. Regn upphör. Permobildäcken lägger asfalt bakom sig och jag tänker klart mina tankar. Långt bakom mig går assistenten med google map uppslagen i mobilen. Hon ropar till mig när det är dags att svänga eller fortsätta rak fram.
Erfarenhet byggs av inlevelseförmåga, viljan att förstå och förenkla. Rullstol och höga kanter – går inte ihop. Snacket om att Amsterdam är en tillgänglig stad för oss i rullstol är ju relativt beroende på betraktades kunskapsnivå. Men staden är vacker med sina blommor som täcker husfasader och broar som tar mig över kanaler. Nerfasade trottoarkanter. Jag saktar in farten och väntar in assistenten.
När jag reser har jag inga förväntningar. Det blir som det blir. Förväntningar tar bort lusten att se och höra. Jag låter mig sig överraskas av det som möter. Befinna mig i mellanrummen. Det sker i långsamheten, det sker i stunden. En rörelse framåt mot ett någonting.
Det mulnar på
Regnet faller långsamt
Vinden tilltar
De blå dagarna
I väntan på tiden
Regnet upphör
Blå fläckar på himlen
Kanske sol igen
Grönskande träd mellan husen
Droppar väntar på att torka på mitt fönster
Låter tiden öppna min hand
En fågel
Långt borta nu.
Du är ett naket träd om hösten.
När du andas över mig blåser framtidens vindar
Alla bitar faller på plats
Du och jag har nått världens ände.
Jag besöker trädet
Det är så jag vet.
Jag lever i hopplöshetens varv
mellan ung och gammal
trött och pigg
en kropp som säger nej
en vilja som pressar.
Som min älskade gjorde
och försvann allt för tidigt
nu är jag här och solen mot fasaden mittemot.
Hon och jag var av samma sort
hon bar på ljuset
jag bar skymningen
Vila, viskar någon i mitt öra.
Jag vet, men när man är död är man död längre än livet varade.
jag lever i en hindrad kropp
hotet från Försäkringskassan och politikerna som tittar sig i naveln
ljuger och manipulerar
vi lever i narcissistisk värld.
Jag trillar
och jag faller långt ner
hör min mors svordomar döma ut dagen
och hennes neutrala ansiktsuttryck
jag hyllar inte
jag hör henne svära åt sina barn.
Det jag saknar klockan fyra på natten
är ett minne av tidig kärlek
en varm röst som spinner framtidens tråd
jag hade behövt rötternas näring.
Snart landar änglar i ditt hus
Och allt ska eldas upp
En tjock rök stiger över byn
Och alla ska veta att det är du
En sista resa hem
Och allt stannar av.
Snart landar änglar och tänder ett starkt ljus
Och allt som blir kvar av dig
Minnen som får lov att blekna
En bergavsatt pekar mot evigheten.
Snart landar änglar
Jag har urnan med askan av dig
Den väger ingenting för livet kommer med en ny dag
Jag har väntat i dagar och nätter
Du öppnade aldrig dörren
Livet var en ansiktslös bödel när du här vandrade.
Snart landar änglar och våra missförstådda hjärtan sliter itu
Våra hjärtan går på stigar som aldrig
Nej aldrig kommer att mötas
Det är allt du ger
Det är allt jag ser.
Snart landar änglar och ovanför himlen är mörkret
När stjärna efter stjärna faller
Bara tomheten och rum utan slut väntar.
Snart landar änglarna.
Mika Ihanus 