När kärleken blev till en dröm. Jag har stort behov av ensamhet. Jag slipper den andres blick. Långsamheten är min livsstil. När det pågick finska spritfester i barndomen sökte jag tystnaden. På krypande kropp sökte jag en vrå att gömma mig från de vuxnas skrän och skratt. Visade jag mig i deras närvaro kunde hån och ironiska kommentarer vilja göra mig osynlig.

Men det var längesedan jag var ett försvarslöst barn. Såren borde ha läkts och bleknat bort vid det här laget.

En god självkänsla är inget man får gratis. Det skaffar man genom livet. Att jag har haft flera kvinnor under livet är inte konstigt. De flesta med egna sår. Jag imponerades av deras sätt att kunna gömma sig bakom en socialt konstruerad mask som de bar under dagtid. Efter arbetstid föll dom i bitar. Min uppgift blev att plocka ihop dem till nästa dag.

När jag som pojke berättade något positivt som hänt för mamma blev svaret en kniv som rispade själen. Finsk moderskärlek är att trycka ner sina barn. Sen får dom ta upp sig ur ångesthålet bäst dom kunde.

Visst, har jag gått i terapi. En psykolog tröttnade på mitt ältande. En annan ville jag skulle blunda och lyssna till mina inre fåglar och följa deras väg. En tredje ville att jag skulle dejta en snygg kvinna. Det fanns en psykolog som lyssnade och följde med på min resa. Hon lät mig tala och hon lirkade försiktigt på mitt sår.

Terapin väckte hoppet. Kärleken till livet. Att tycka om mig själv. Visst låter det fint. Som hämtad ur en amerikanskt film. Som måste ha ett lyckligt slut.

I somras var jag i Amsterdam. Blommornas och broarnas stad. Jag hade blivit lovat ett boende anpassad för Permobil men möttes av höga kanter och en lång och trång korridor. Som tur var kom Permobilen med senare flyg så jag fick fixa ett annat boende. Med mindre hinder.

Amsterdam är pannkakor och konstmuseer. Vincent van Gogh konst var intressant med sina gula rapsfält och solrosor. Han skar av sig ena örat i ren desperation. Han var missförstådd av etablissemang och barndomen var traumatiskt. Han levde under en tid när funktionshinder aldrig var ett begrepp som fanns i folkmun. I dag skulle han fått diagnosen ”Autism” och fått piller som dämpade ångesten. Mot slutet av hans liv målade han flera tavlor under en och samma dag innan han var klar med livet.

”Blev resan som du hade tänkt dig?” frågade en vän mig efter att jag kommit hem.

Jag blev tyst och tänkte ”Fan, känner du inte bättre?”

Jag hostade och sa: ”Nä, jag brukar inte planera så noga”

Jag vet inte om kärleken hittar någon till mig.