Mika Ihanus

Skriva ett liv

när man talar långsamt

Kategori: Berättelse

  • Efter resan till Teneriffa

    Dag två hemma efter resan. En trött sol försöker leta sig över hustaket mittemot mitt köksfönster. Isabella har studiedag från skolan. Imorgon börjar sista terminen i högstadiet. Sedan vet jag inte vad hon vill. Gymnasiet blir det i alla fall. Jag är försörningspliktig tills hon går ut gymnasiet vid 19 år.

    Igår kom katterna hem efter två veckor i Hökarängen hos dottern till min assistent.

    Det jag saknar mest är solen och värmen. Kroppen njuter av sol. Jag vill bli ett träd vid havet. Se vågornas skum smeka stranden och jag blir ett med tiden. Fast det dröjer nog många år. Varandet i en solig strandmiljö kräver sitt lugn. En meditation inåt. Andningen. Musklerna får vila och gråten som vill ut. All den förnekelse från familjen behöver tas hand av vågorna. Varje våg är en andning. Ett par lungor som häver sig. Där finns det liv.

    Luftfuktigheten får mig lättare att andas.

    Jag gillar bara vara ledig. På denna resa drack jag en liten öl. Smakade illa. Tröskeln till alkoholen har blivit högre och svårare kliva över. Kan ha med min äckel inför mat att göra. Jag har alltid känt så. Svårigheter att svälja begränsar matintag. Spastistiten i musklerna sätter stopp. Men jag kan äta smakportioner. Hjärnan förstår inte det som plockar åt sig av buffén som hotellet serverade. Hjärnan behöver trampa upp nya spår. Jag firar tio år som sondmatsätare. Det är ingen risk att jag svälter ihjäl. Det konstiga var att på nerresan knorrade tullen inget om övervikt av bagage, trots litervis med sondmat i bagaget. När jag femton dagar senare ska checka in utan sondmat knorras det i tullen. Visserligen hade jag handlat ett stort tyglakan med motiv av ett träd, men ändå. Lakanet ska tvättas och hängas upp på väggen i mitt sovrum. Kan användas som anslagstavla med nålar som man fäster lappar på. Går att använda som synopsis för nästa roman. När hon blev ett träd. En kärlekshistoria.

  • En miniatyrvärld

    Jag anländer med färdtjänstbussen till båtterminalen. I den mörknande novembereftermiddagen står folk i skinnvästar och röker. Det är motorcykelgäng från halva Sverige som ska åka på kryssning. Temat är 50- och 60-tal. Tiden som Jimmy Åkesson drömmer om att få uppleva igen. I ankomsthallen befäster fördomen jag har. Vita medelsålders med rejäla ölmagar och en bruksortsdialekt som härstammar utanför huvudstaden. En kille bär keps med SD-logga. Många fler bär sydstatflagga på skinnvästarna. Jag är i fiendeland.

    Genom åren har jag åkt på kryssningar för att komma bort och komma hem igen. Automaten i ankomsthallen spottar ut biljetter som blir min och assistentens inträdesbiljett till en miniatyrvärld i ett dygn inlåst på en färja. Och jag bestämmer mig för att vara nykter på denna resa.
    I hytten sker omvandlingen vare sig man vill det eller inte. Man deltar i ett skådespel med självskrivna repliker. I en sluten värld kan vad som helst hända. Det vet den som följde den tio år långa såpan Rederiet. Inte ens en kryssning kan ge ny bränsle åt ett avdankad förhållande.

    Jag sitter i soffgruppen närmast dansgolvet och väntade på att band skulle börja spela, när en kvinna och hennes man slår sig ner närmast mig. Det såg jag på en gång. Han sitter med armarna i kors och glor mot bandet som leverar hits från deras ungdomstid. Hon tar honom på låren och säger något ohörbart. Han visar ingen reaktion får hennes händer släppa låren. Hon tittar tålmodigt runt och går och köper sig en Irish coffe.

    Hon försöker ta på honom, ännu en gång smeka hans ben och tala. Men han sitter som förstelnad. Jag hade fullt sjå att sluta glo på deras skådespel. Till slut vänder sig kvinnan till mig:

    ”Visst är han snäll?”

    ”Vem?”

    ”Din assistent som tar ut dig?”

    ”Vad menar du med det?”

    Tanten får något allvarligt i blicken, vänder sig mot sin man och muttrar för sig själv.

    ”Jag tycker han är snäll” Hon gick till baren.

    Dessa tanter med kortklippt frisyr med ett silverhjärta hängande runt halsen är säkert goda i grunden. Men det blir fel när de kommer med påståenden som kräver min tacksamhetsskuld. Tacksamhet ska komma inifrån människan.

    Tanten sätter sig med en ny Irish coffe jag och sätter ögonen på mig.

    ”Jag har varit assistent åt Åsa”

    ”Åsa?” undrar jag.

    ”Känner han Åsa?” frågar hon min assistent.

    ”Det vet inte jag”

    ”Men du tar väl hand om..”

    ”Nä, det gör jag inte”

    Hon blir lång i ansiktet.

    ”Nämen, nu förstår jag inte”.

  • Destruktiv kärlek.

    När kärleken blev till en dröm. Jag har stort behov av ensamhet. Jag slipper den andres blick. Långsamheten är min livsstil. När det pågick finska spritfester i barndomen sökte jag tystnaden. På krypande kropp sökte jag en vrå att gömma mig från de vuxnas skrän och skratt. Visade jag mig i deras närvaro kunde hån och ironiska kommentarer vilja göra mig osynlig.

    Men det var längesedan jag var ett försvarslöst barn. Såren borde ha läkts och bleknat bort vid det här laget.

    En god självkänsla är inget man får gratis. Det skaffar man genom livet. Att jag har haft flera kvinnor under livet är inte konstigt. De flesta med egna sår. Jag imponerades av deras sätt att kunna gömma sig bakom en socialt konstruerad mask som de bar under dagtid. Efter arbetstid föll dom i bitar. Min uppgift blev att plocka ihop dem till nästa dag.

    När jag som pojke berättade något positivt som hänt för mamma blev svaret en kniv som rispade själen. Finsk moderskärlek är att trycka ner sina barn. Sen får dom ta upp sig ur ångesthålet bäst dom kunde.

    Visst, har jag gått i terapi. En psykolog tröttnade på mitt ältande. En annan ville jag skulle blunda och lyssna till mina inre fåglar och följa deras väg. En tredje ville att jag skulle dejta en snygg kvinna. Det fanns en psykolog som lyssnade och följde med på min resa. Hon lät mig tala och hon lirkade försiktigt på mitt sår.

    Terapin väckte hoppet. Kärleken till livet. Att tycka om mig själv. Visst låter det fint. Som hämtad ur en amerikanskt film. Som måste ha ett lyckligt slut.

    I somras var jag i Amsterdam. Blommornas och broarnas stad. Jag hade blivit lovat ett boende anpassad för Permobil men möttes av höga kanter och en lång och trång korridor. Som tur var kom Permobilen med senare flyg så jag fick fixa ett annat boende. Med mindre hinder.


    Amsterdam är pannkakor och konstmuseer. Vincent van Gogh konst var intressant med sina gula rapsfält och solrosor. Han skar av sig ena örat i ren desperation. Han var missförstådd av etablissemang och barndomen var traumatiskt. Han levde under en tid när funktionshinder aldrig var ett begrepp som fanns i folkmun. I dag skulle han fått diagnosen ”Autism” och fått piller som dämpade ångesten. Mot slutet av hans liv målade han flera tavlor under en och samma dag innan han var klar med livet.

    ”Blev resan som du hade tänkt dig?” frågade en vän mig efter att jag kommit hem.

    Jag blev tyst och tänkte ”Fan, känner du inte bättre?”

    Jag hostade och sa: ”Nä, jag brukar inte planera så noga”

    Jag vet inte om kärleken hittar någon till mig.

  • Reser alltid ensam (med personlig assistent)

    Jag reser alltid ensam. Då slipper jag den andre och dennes outtalade neuroser. Närvaron av den andre stör mina tankar och viljan att upptäcka. En assistent anpassar sig lätt till min rytm. Hon är på tjänsteresa, jobbar ett dygn i taget tills nästa tar över stafettpinnen. Hon har rejäla promenadskor på fötterna och vattenflaska i ryggsäcken. Alltid redo som en scout, fast nu ska jag upptäcka staden. Efter några trösklar på hotellrummet når rullstolsdäcken fast mark. Tillgänghet är upp till betraktaren. Assistenter springer upp för raka trappor och hämtar receptionisten som säger ”Good morning” och låser upp dörren till deras förråd. Bland hyllor med sängkläder och kemikalier står Permobil och laddar. Jag kliver upp i stolen och får på mig säkerhetsbältet. Assistenten använder en pinne som når knappen i taket. Carporten rullas upp och jag parerar permobilen mellan hyllor och containers tills jag når bakgatan till hotellet. Jag tänker att vilken svensk funkis som helst skulle aldrig acceptera detta boende. Det förra boendet hade en hög kant till lägenhetsdörren. Bakom dörren en lång och trång korridor. Permobilen landade efter nästan två dygn med flyg till Amsterdam efter mig. Samma dag flyttade jag till hotellrummet med utsikt över en blommig innergård.

    Efter att lämnat bakgatan med män som rotar i överfulla containrar når jag breda trottoarernas milsvida färd. Amsterdam är lätt regn och hög luftfuktighet. Bra promenadväder. Regn upphör. Permobildäcken lägger asfalt bakom sig och jag tänker klart mina tankar. Långt bakom mig går assistenten med google map uppslagen i mobilen. Hon ropar till mig när det är dags att svänga eller fortsätta rak fram.

    Erfarenhet byggs av inlevelseförmåga, viljan att förstå och förenkla. Rullstol och höga kanter – går inte ihop. Snacket om att Amsterdam är en tillgänglig stad för oss i rullstol är ju relativt beroende på betraktades kunskapsnivå. Men staden är vacker med sina blommor som täcker husfasader och broar som tar mig över kanaler. Nerfasade trottoarkanter. Jag saktar in farten och väntar in assistenten.

    När jag reser har jag inga förväntningar. Det blir som det blir. Förväntningar tar bort lusten att se och höra. Jag låter mig sig överraskas av det som möter. Befinna mig i mellanrummen. Det sker i långsamheten, det sker i stunden. En rörelse framåt mot ett någonting.