Dag två hemma efter resan. En trött sol försöker leta sig över hustaket mittemot mitt köksfönster. Isabella har studiedag från skolan. Imorgon börjar sista terminen i högstadiet. Sedan vet jag inte vad hon vill. Gymnasiet blir det i alla fall. Jag är försörningspliktig tills hon går ut gymnasiet vid 19 år.

Igår kom katterna hem efter två veckor i Hökarängen hos dottern till min assistent.

Det jag saknar mest är solen och värmen. Kroppen njuter av sol. Jag vill bli ett träd vid havet. Se vågornas skum smeka stranden och jag blir ett med tiden. Fast det dröjer nog många år. Varandet i en solig strandmiljö kräver sitt lugn. En meditation inåt. Andningen. Musklerna får vila och gråten som vill ut. All den förnekelse från familjen behöver tas hand av vågorna. Varje våg är en andning. Ett par lungor som häver sig. Där finns det liv.

Luftfuktigheten får mig lättare att andas.

Jag gillar bara vara ledig. På denna resa drack jag en liten öl. Smakade illa. Tröskeln till alkoholen har blivit högre och svårare kliva över. Kan ha med min äckel inför mat att göra. Jag har alltid känt så. Svårigheter att svälja begränsar matintag. Spastistiten i musklerna sätter stopp. Men jag kan äta smakportioner. Hjärnan förstår inte det som plockar åt sig av buffén som hotellet serverade. Hjärnan behöver trampa upp nya spår. Jag firar tio år som sondmatsätare. Det är ingen risk att jag svälter ihjäl. Det konstiga var att på nerresan knorrade tullen inget om övervikt av bagage, trots litervis med sondmat i bagaget. När jag femton dagar senare ska checka in utan sondmat knorras det i tullen. Visserligen hade jag handlat ett stort tyglakan med motiv av ett träd, men ändå. Lakanet ska tvättas och hängas upp på väggen i mitt sovrum. Kan användas som anslagstavla med nålar som man fäster lappar på. Går att använda som synopsis för nästa roman. När hon blev ett träd. En kärlekshistoria.