Varje gång jag möter en hund
Börjar ett oavslutat skällande
Och mannen visar sina löständer
Jag vet hundens vilja
En evig hunger biter
Ägaren drar i kopplet
Mannen drar tillbaka sina löständer
Han ser inte mig, han har aldrig sett mig
Stunden har aldrig ägt rum
Jag kryper fram och lyssnar
Han visslar till mig
Skällandet ekar över skogen.
I väntrummet på hjälpmedelscentralen sitter en man som ser mig sätta till rätta.
”Du verkar inte gammal”
Jag rycker på axlarna. Han börjar killgissa.
”Du är runt trettio?”
Jag ler och tittar runt i lokalen. Jag skulle kunna vara trettio och lite till. Så jag nickar åt honom.
”Hur gammal är du då?”
Han lutar sig fram:
”Åttiosju, är det din vårdare?”
Han frågar min assistent.
”Du får fråga Mika” svarar hon.
”Inte vårdare. Jag har assistenter”
”Du ser ut som Trettiofem” säger han och jag nickar. Hellre trettiofem än trettio. Han tittar i sin mobil.
”Vart kommer du ifrån?” frågar jag.
”Jag kom hit sextioåtta. Långt innan du föddes!”
Jag sa inte att jag var ett år då. Jag lät honom prata.
”Rumänien är ett vackert land” säger han.
Jag nickar.
”Alla zigenare har lämnat landet. De var över en miljon.”
”Du menar romer?”
Han tittar i sin mobil.
In i väntrummet kommer en man i taxiuniform och ropar upp mitt namn. Våren letar sig fram i almanackan, trots att februari har precis börjat.
”Jävla skit” stolen halkar in i en snöhög trots att fläckar av sand ligger på asfalten. Jag kommer ur snöhögen och följer chauffören till bussen.
Decemberljus klockan tre på dagen
vila efter en lång kamp
du behöver inte säga mitt namn
här under molnen
I höstas hade bastun brunnit. Det luktade rök. Det ringde på dörren. Där satt han i sin motordrivna kärra och en sån där vårdare stod bredvid honom. Hon vara ungefär lika kort som jag. Vi skakade hand som man gör. Det konstiga var att det var som hon visste något. Min fru sa att jag hade röda kinder och pratade som en pojke. Jag hade velat att hon hade lyssnat till min historia. Hon upprepade bara det han sa och jag försökte lyssna.
Berget slutar vid havet. Jag kommer inte ända fram till bergets kant. Där havet tar emot och våg efter våg gungar i lugn rörelse. Gungar mot ett annat land. Kanske. Eller vågorna stannar av i havet. Jag vet bara vinden och det blå landskapet. När havet möter himlen och jag sitter med fötterna utanför filten. Tår spretar åt alla håll likt tentakler mäter de av vindstyrkan.
När allt hopp har tagit slut och jag står på bergskanten. En bitande vind biter i kinden och liemannen drar tillbaka stunden och blir osynlig igen. Det börjar med februari och hoppet talar lugnt och metodiskt. Det blir vår. Det blir bra. Leva för modet att tåla. Så viskar livet i mitt öra.
Det blåser och jag får svårt att andas.
Februari har alltid varit en stark vind som trycker mot ansiktet. Och jag får svårt att andas. Blåsten pressar på andningsorganet och jag spänner halsen. Ett får kommer mot mig. Går igenom mig med ett ryck som släpper på trycket. Jag drar efter andan som om någon hållit mitt huvud under vattenytan.
Mika Ihanus 