Mika Ihanus

Skriva ett liv

när man talar långsamt

  • Närvaro

    Du är ett naket träd om hösten.

    När du andas över mig blåser framtidens vindar

    Alla bitar faller på plats

    Du och jag har nått världens ände.

    Jag besöker trädet

    Det är så jag vet.

  • Klockan fyra på natten

    Jag lever i hopplöshetens varv
    mellan ung och gammal
    trött och pigg
    en kropp som säger nej
    en vilja som pressar.

    Som min älskade gjorde
    och försvann allt för tidigt
    nu är jag här och solen mot fasaden mittemot.

    Hon och jag var av samma sort
    hon bar på ljuset
    jag bar skymningen

    Vila, viskar någon i mitt öra.
    Jag vet, men när man är död är man död längre än livet varade.

    jag lever i en hindrad kropp
    hotet från Försäkringskassan och politikerna som tittar sig i naveln
    ljuger och manipulerar
    vi lever i narcissistisk värld.

    Jag trillar
    och jag faller långt ner
    hör min mors svordomar döma ut dagen
    och hennes neutrala ansiktsuttryck
    jag hyllar inte
    jag hör henne svära åt sina barn.

    Det jag saknar klockan fyra på natten
    är ett minne av tidig kärlek
    en varm röst som spinner framtidens tråd
    jag hade behövt rötternas näring.

  • Snart landar änglar.

    Snart landar änglar i ditt hus

    Och allt ska eldas upp

    En tjock rök stiger över byn

    Och alla ska veta att det är du

    En sista resa hem

    Och allt stannar av.

    Snart landar änglar och tänder ett starkt ljus

    Och allt som blir kvar av dig

    Minnen som får lov att blekna

    En bergavsatt pekar mot evigheten.

    Snart landar änglar

    Jag har urnan med askan av dig

    Den väger ingenting för livet kommer med en ny dag

    Jag har väntat i dagar och nätter

    Du öppnade aldrig dörren

    Livet var en ansiktslös bödel när du här vandrade.

    Snart landar änglar och våra missförstådda hjärtan sliter itu

    Våra hjärtan går på stigar som aldrig

    Nej aldrig kommer att mötas

    Det är allt du ger

    Det är allt jag ser.

    Snart landar änglar och ovanför himlen är mörkret

    När stjärna efter stjärna faller

    Bara tomheten och rum utan slut väntar.

    Snart landar änglarna.

  • Skallgång

    Varje gång jag möter en hund

    Börjar ett oavslutat skällande

    Och mannen visar sina löständer

    Jag vet hundens vilja

    En evig hunger biter

    Ägaren drar i kopplet

    Mannen drar tillbaka sina löständer

    Han ser inte mig, han har aldrig sett mig

    Stunden har aldrig ägt rum

    Jag kryper fram och lyssnar

    Han visslar till mig

    Skällandet ekar över skogen.

  • Väntrum

    I väntrummet på hjälpmedelscentralen sitter en man som ser mig sätta till rätta.

    ”Du verkar inte gammal”

    Jag rycker på axlarna. Han börjar killgissa.

    ”Du är runt trettio?”

    Jag ler och tittar runt i lokalen. Jag skulle kunna vara trettio och lite till. Så jag nickar åt honom.

    ”Hur gammal är du då?”

    Han lutar sig fram:

    ”Åttiosju, är det din vårdare?”

    Han frågar min assistent.

    ”Du får fråga Mika” svarar hon.

    ”Inte vårdare. Jag har assistenter”

    ”Du ser ut som Trettiofem” säger han och jag nickar. Hellre trettiofem än trettio. Han tittar i sin mobil.

    ”Vart kommer du ifrån?” frågar jag.

    ”Jag kom hit sextioåtta. Långt innan du föddes!”

    Jag sa inte att jag var ett år då. Jag lät honom prata.

    ”Rumänien är ett vackert land” säger han.

    Jag nickar.

    ”Alla zigenare har lämnat landet. De var över en miljon.”

    ”Du menar romer?”

    Han tittar i sin mobil.

    In i väntrummet kommer en man i taxiuniform och ropar upp mitt namn. Våren letar sig fram i almanackan, trots att februari har precis börjat.

    ”Jävla skit” stolen halkar in i en snöhög trots att fläckar av sand ligger på asfalten. Jag kommer ur snöhögen och följer chauffören till bussen.

  • Nära

    I natt kom hon igen
    med täcke och kudde
    la sig bredvid mig
    och spann livets väv.

  • Tidpunkt

    Decemberljus klockan tre på dagen

    vila efter en lång kamp

    du behöver inte säga mitt namn

    här under molnen

  • Att förneka

    I höstas hade bastun brunnit. Det luktade rök. Det ringde på dörren. Där satt han i sin motordrivna kärra och en sån där vårdare stod bredvid honom. Hon vara ungefär lika kort som jag. Vi skakade hand som man gör. Det konstiga var att det var som hon visste något. Min fru sa att jag hade röda kinder och pratade som en pojke. Jag hade velat att hon hade lyssnat till min historia. Hon upprepade bara det han sa och jag försökte lyssna.

  • Det blå landskapet

    Berget slutar vid havet. Jag kommer inte ända fram till bergets kant. Där havet tar emot och våg efter våg gungar i lugn rörelse. Gungar mot ett annat land. Kanske. Eller vågorna stannar av i havet. Jag vet bara vinden och det blå landskapet. När havet möter himlen och jag sitter med fötterna utanför filten. Tår spretar åt alla håll likt tentakler mäter de av vindstyrkan.

  • Det börjar med februari

    När allt hopp har tagit slut och jag står på bergskanten. En bitande vind biter i kinden och liemannen drar tillbaka stunden och blir osynlig igen. Det börjar med februari och hoppet talar lugnt och metodiskt. Det blir vår. Det blir bra. Leva för modet att tåla. Så viskar livet i mitt öra.

    Det blåser och jag får svårt att andas.

    Februari har alltid varit en stark vind som trycker mot ansiktet. Och jag får svårt att andas. Blåsten pressar på andningsorganet och jag spänner halsen. Ett får kommer mot mig. Går igenom mig med ett ryck som släpper på trycket. Jag drar efter andan som om någon hållit mitt huvud under vattenytan.