Ett regn föll. Båten jag lämnade och gick mot vandrarhem. Jag var ej välkommet av trappsteg för höga. Inte ens till bastun fattades trappsteg.

Ett regn föll. Jag hade startat cirkusen. Vi gick i rad mot det stora hotellet. Flaggor hängde utanför dörrarna.

Mannen i receptionen valde prata engelska med oss. Det fanns ett rum ledigt med utsikt mot en byggnad. Ett rum stor nog för två rullstolar.

Ett regn upphör. Jag öppnade Gunnar Björlings dikter. Han skriver om denna stads natur och fula gummor och unga porslinsansikten på spårvagn. Hans dikter fyllas nästan hundra år. Det är samma idag. Att de fula försöker leva med de vackra.

Det är därför jag skriver.