En blåsig dag i mitten på maj. Det är skönt vara hemma i Stockholm. Förra veckan var jag i Malmö. Först två intensiva dagar kring assistansens överlevnad i ett alltmer cyniskt Sverige och okunskapen om att assistans är inte vård.

Sen flängde jag runt i ett kallt Köpenhamn och åt smörrebröd. Resa har blivit jobbigt och meningslöst. Det är nog åldern. Upptäckarlusten har avtagit på sistone. Men en del av mig längtar bort. Min far längtade till Finland och Karelen. Han blev knappt vuxen när han blev föräldrarlös och tvungen att ge sig ut i livet. Som 22-åring fick han en unge med cp-skada. Han flydde till Sverige i tron att jag skulle botas. Det fick jag höra ofta som barn. Påståendet injicerade en stor dos av skuld och skam i mig. Det väcker viljan att sätta ord, förklara och acceptera livet. Men far vill inte. Kidnappad av hämnd är han. Far skapade en familj där rädslan och fruktan var en bärande vägg mot livet. Viljan att utvecklas som människa var för tuff.

Under hela mitt skrivarliv har jag blivit haffad av begreppet Skuld. Jag har spårad varifrån den osynliga känslan av skuld härstammar. Mina härskande föräldrar gjorde allt för att lagra min själ och personlighet med skuld. Jag har även mött skuld från professionella yrkesutövare som borde visa lite mer förståelse och empati. I deras mall finns det bara en väg.  Att leva med funktionshinder är att alltid vara i underläge för andras klåfingriga perfektionism. Inte heller i min samhällsgrupp går jag fri från skuld. Bland funktionshindrade pratar man mycket om att vara normal, vilket är en naturlig reaktion av skuld. Det finns en osynlig hierarki.

Ändå fick jag en dotter med funktionshinder av livet. En gåva som jag fick lära mig att hantera. Jag hade ingen mall, jag körde på och under vägen har jag lyssnat och pratat fram till en möjlig väg. Sen är det så att livet pågår medans man håller på.

Framtiden har en tyst mun. Tiden och vägen har mig.