Jag vaknar i ensamhet, äter frukost till p1 morgon. Det är jag och assistenten, men jag vill inte prata. Radion är världen utanför min bubbla. Min tonårsdotter sover djupt. Ytterdörren till köket står öppen och den milda höstkylan tar sig in. Det är lördag före läslovet. Meningen är att barnen ska läsa, men det gör inte hon. Själv är jag dålig på att finna ro i att läsa.

Framåt eftermiddag tar vi fram den lilla urnan med katten Lillebrors aska. Vi klär på oss och tar med urnan till skogsgläntan där vi brukade rasta honom. Vi går djupare in i den färgglada höstskogen. Skruvade upp locket och strödde ut askan. Täckte över med löv. Vi bad inga böner. Böner är för människor som kan abstrakt tänkande. Vi la urnan tillbaka i kassen och åkte tunnelbana till Farsta och shoppade.

Både jag och min dotter har blivit vana vid att hantera död och förlust, så det är något odramatiskt. Man blir mer reflekterande, man väljer bort energitjuvar.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Eller, ärligt talat. Det ska bli skönt upphöra att existera. Ja, sen när tid är att checka ut från hotell Livet.

Nu håller min dotter på att installera färgglad ledbelysning i sitt rum.