Idag var jag på Ersta sjukhus och talade med en narkosläkare. De ska undersöka om min magbrock blivit bättre. Jag har haft det länge nu och ätit syraneutraliserande tabletter som visserligen är goda med nån sötningsmedel. Men de har sluta verka trots maxdosen. På våren och en bit på hösten har jag en ihållande hosta som inte är allergi.

Det är att åldras. Jag är dock positivt överraskad av bemötandet från läkarna och sköterskan som tog emot mig. De tittade mig i ögonen och lyssnade. Min assistent behövde bara fylla i de ord som de inte förstod jag sa.

Åkte tunnelbana till och från sjukhuset. Körde av på Medborgarplatsen och körde Tjärhovsgatan mot Ersta och insåg min saknad att röra mig längs gatorna på Söder. Jag har blivit vuxen på Södermalm. Dit flyttade jag hemifrån. Jag kan alla gator där. Nostalgin griper lätt tag i mig.

Men tiden har förändrat det mesta. Förutom ölhallen Kvarnen med sina trappor som assistenterna har dragit mig upp för med rullstolen. Och krogen Gröna Jägaren med billig öl och traspoletärerna. Det var mitt nittiotal. På 2000-talet traskade kapitalens män in och införde marknadsekonomi.

Min nya vän är en ursprungsbefolkningens amerikansk soldat. Han hittade mig på en sajt där man söker brevvänner. Han finns på riktigt och är inte någon AI-generad robot. Det blir intressant vänskap.

Den varmaste januari som jag har upplevt någonsin. Läskigt med klimatändringarna. Ändå lever jag som jag gör. På förmiddagen körde jag med Permobilen genom ett grått landskap av snöslask. Permobilen gör 10km i timmen. Vägarna fria från gångare och cyklister. Hade klätt mig i underställ och fodrade skinnbyxor och skinnjacka. Tumvantar. Min känsla av frihet är att köra fort. Frihet är också att uttrycka mig i skrift och är bättre än att tala. Jag hamnade i Skarpnäck, som var målet, och väntade tjugo minuter på att assistenten skulle dyka upp från tunnelbanan. En snorig gubbe undrade hur länge jag suttit och väntat. Jag tänkte att januari är snart slut. Han ställde samma fråga till mannen i biljettluckan. Jag drog iväg för att slippa förklara mig. Sitter man i rullstol betraktas man som allmän egendom som behövs omhändertagas. Jag började köra i cirklar utanför stationen, så det verkade som jag var på väg. Folk blir så känslomässigt bajsnödiga när de ser en funkis. Jag satt ju bara och väntade.

Biblioteket och kyrkan hade stängt trots att det var förmiddag. Folk sysslar inte med intellektuella spörsmål en måndag i förorten, därför var det stängt. Gick vidare in i ett bostadskomplex för att se en tom lägenhet utifrån. Folk har bott och levt i den. Jag är sökande nr 9 i Bostadsförmedlingens kö. Visning nästa vecka. Jag for vidare. Tunnelbanan hem och Lundströms bokradio. Temat var barn till författare. Åsa Beckman intervjuades om sin bok med samma ämne. Hennes far var författare och hon sa att deras relation var av medberoende karaktär. Jag förstår hur hon menar. Jag kan nog relatera till fadern och henne.

Åt fläskkotletter med ris och vitlökssås. Trump har åter blivit världens mäktigaste man. Han har ett gäng grabbar som backar upp honom.

””Its a mens world” sjunger den gamla soullegenden James Brown.

”Hur kan du leva med den där kroppen?” sa den långa mannen som nyss mött mina tankar. Jag hade presenterat mig och lagt till att jag lever med medfödd funktionshinder. Han svarade att det var tråkigt för mig, men att jag är hans vän eftersom vi har fått kontakt.

Jag höjde på ögonbrynen och tänkte att jag ska visa överseende. Vänskap bygger man långsamt. Man lägger sten på sten tills det blir ett hus.

Leva med ett funktionshinder behöver inte vara dåligt, utan det handlar om vilken inställning man har. Jag lärde mig tidigt, att om jag vill ha ett bra liv, så måste jag själv ta för mig av livet. Jag fick inget utan att kämpa. Omgivningen ger inget gratis. Det gäller nog alla människor. Eftersom jag alltid varit funktionshindrad vet jag inte hur det är vara utan funktionshinder. Alltså är min verklighet en annan än din, men som människor har vi samma behov. Att leva ett liv.

Igår såg jag en film av David Lynch på SVT-play. Elefantmannen om en man med missbildad ansikte. Filmen visar omgivningens reaktion mest än hans.

Nästan halva av mina växter är konstgjorda. Egentligen tycker jag inte om fejk. Men de levande växterna dör så fort de kommer in i lägenheten, trots att jag sköter om dem. Annat var det när jag bodde i Högdalen. Där frodades växterna.

Jag hade en intervju med en kvinna som söker jobb. Jag noterade att hon var svår att få en uppfattning om. Vid varje fråga jag ställde blev svaret skolexempelariskt utan egen åsikt. Jag har jobbat med såna typer förut. Samarbetet blir ensidigt och tungt. Att vara mina händer och fötter är också att vara mentalt närvarande. I en intervju lyssnar jag efter respons av det jag berättar och om personen kan verbalt återknyta till det jag menar. Det ger en mått på hur närvarande de är. Det räcker inte med ett ”ja” eller medhåll. Men jag kan ha fel. Jag orkar bara inte chansa att anställa utan låter magkänslan bestämma. Dessutom har jag fått många sökande.

Att anställa en assistent tar mycket energi.

Ett snötungt Enskededalen visar sig utanför mitt fönster. Försökte sova med öppen balkongdörr. Jag frös inte. Hade dubbla täcken. Däremot slet vinden i dörren och orsakade gnissel. Precis när sömnen tog mig så blåste vinden fram gnissel. Katten vägrade gå ut. Han flyr vinden. Det fick bli stängd dörr.

Pratade med Isabella om val av gymnasielinje. Hon vill inte gå teater, som jag hade önskat, utan hon ska gå smådjurslinje. Eller program som det kallas för nuförtiden. Bara hon klarar gymnasiet så är jag nöjd. Hon markerar tydligt att hon tänker inte plugga mer efter gymnasiet. Jag förstår henne fullkomligen. Skolan är en korvstoppningens fabrik. Jag sket i gymnasiet och försökte med komvux senare i livet. Men min kreativa hjärna vill skapa och upptäcka genom att leva.

Jag är ingen prestigemänniska med brett cv att vifta under näsan på folk. Jag tycker mig vara allmänbildad. Och lite klokare än de med examen. Lite självkärlek är alltid av godo.

Är med i en brevvänsförmedling. Fick ett långt brev från en ryska som söka genuin kärlek. Vem gör inte det? I brevet framgick inte vad eller vem människan är. Förmodligen AI-generad trams.

Fast, vem vet?

Hon kokar kaffe i assistentrummet och snart behöver hon kissa.

Jag säger hennes namn.

Hon läser min skrivna instruktion

Vrid skärmen lite åt fönstret.

Fågelbajs på rutan.

Den har varit där länge

Sen säger jag.

Flytta fram skärmen.

Hon kunde inte det.

Hon saknar förmåga lösa problem.

Jag orkar inte förklara.

Hon får lämna rummet.

Det har hon aldrig klarat av.

Lösa plötsligt uppkomna utmaningar.

Jag törs inte utforska nya marker med henne i släptåg.

Hon kräver mig vara pedagog.

Hon behöver ett system som hon jobbar utifrån.

Jag är ett objekt, ett fall hon förbarmar sig över.

Hon är bara personal som kan utföra bestämda uppgiter.

Beteendemönstret upprepar sig.

Längre än så kommer vi aldrig.

Ett liv som objekt i andras ögon.

En boskap med möjlighet att leva som andra.

Hela livet har jag setts som en ko.

Jag idisslar upp maten och sväljer igen.

Att fasa ut henne från schemat tar tid.

Jag behöver hitta en ersättare med förmåga

Kommunicera som ansvarstagande individer.

Assistans är formbar materia som ändrar karaktär.

En assistent sa att man ska vara standby.

Han har önskat pass i januari.

Jag godkände dem.

Katten ligger i rullstolen bredvid mig och snarkar.

Hon rycker i handtaget till lilla toaletten.

Ifrån det stora badrummet hörs tvättmaskinen.

Jag rapar.

Något föll ner i golvet.

En sak.

Jag tror det var den andra katten.

Han brukar putta ner saker.

Ovanför hustaket är himlen blå med lätta moln.

Jag brukar titta på himlen.

I morse lös solen upp i molnen från sin låga läge.

Någon skriver på Facebook att snart vänder det

Personen skriver samma sak vid samma tidpunkt varje år.

Att leva på repeat och sen dör man.

Jag tänker på mannen som jag samtalade med på hjälpmedelscentralen.

I väntan när vår rullstolar var på verkstaden ställde jag frågor till honom.

Han hade läst min senaste krönika i Funktionshinderpolitik.

Jag frågade vad han gjorde nuförtiden.

Sålt sin själ till Kristdemokraterna.

Bättre det än Sd.

Han kunde lyssna.

Jag lyfte på ögonbrynen.

En stockholmare som orkar svara på mina frågor.

Tvättmaskinen är inne på sista sköljningen.

Det är konstigt med tiden

Nedräkningen mot noll vänds uppåt.

Minuter läggs till under centrifugeringen.

Jag blir lugn av att se tvätten fara runt i trumman.

Katten går sin vaktrunda i badrummet och lämnar.

Assistenten påminner mig om min morsa.

Också en tanig kvinna med inre konflikter.

Som hon sopar under mattan och ropar på farsan.

Utan att höra bådas versioner förbannar han mig.

Jag är en ko som idisslar.

Uti vår hage där växer det små bär.