Välkommen, du med ångest!

Dörren står öppen.

Kliv på. Var god och ljug.

Allt bli bättre då.

Vita lögner har ingen dött av.

Välkommen till brustna hjärtans land.

Assistenten som skulle gå intro i morse sjukskrev sig pga migrän. En annan assistent ber sin morsa kontakta mig för att hen inte kunde godkänna tidrapporten på nätet. Jag skrev bestämt svar att dottern ska själv kontakta mig och inte gå via mamma. Är man trettio år så är man vuxen.

Isabella tänkte åka till Gröna Lund. Jag kom på att hon har träning inbokat. Hon ville skita i träningen. Jag sa: ”Då får du betala 400 spänn i avgift, vilket är nästan 25 procent av barnbidraget som du slänger bort ”. Hon la på. Jag fortsätter att städa. Hon ringer efter en halvtimme:. ”Okej, jag går väl och tränar då”. Jag sa: ”Välkommen till vuxenlivet. Du behöver lära dig planera”. Hon hummade tillbaka.

Kanske hade Kristina gjort annorlunda. Jag vet inte. Men nu har jag haft hela ansvaret för Isabella i elva år. I morgon är det elva år sen Kristina dog.

Hissen är trasig och jag kommer inte ut och kan lägga en blomma på graven. Hissen lagas tidigast på torsdag. Ja, om dom fått grejerna till dess.

Gick en skogsrunda med dottern och hamnade i Kärrtorp. I grönområdet fanns ett utegym. Jag tvingade mig att göra ryggdrag med tung vikt. Dottern tittade på. Det blev två omgångar med tio repetitioner per gång. Så jävla tråkigt men ryggen behöver det. Efteråt kände jag mig nöjd. Gick och köpte en fläskkotlett och stekte upp i vitlöksmarinad. Blev mätt.

Vissa dagar går det lättare att tugga och svälja mat. Andra dagar, de flesta, dagarna blir det sondnäring i knappen på magen. Jag tycker knappen är min räddning. Inte ett nederlag som många tycker och ser sig som fullfjädrade patienter. Peg, som det heter, är ett hjälpmedel för näringsintag. Jag får hem lådor med den perfekta näringskombot i 500ml flaskor. När assistenten sprutar in genom en slang med jämna mellanrum kommer energin tillbaka. Bättre kan det inte bli!

Är det lyxigt att bara äta den man tycker om? Nä, det är att välja bort lidandet att dagligen tugga och svälja mat. För det är ett lidande för mig.

När jag iakttar andra som kan tugga och svälja ser det ut som att dom äter och tänker på annat för att de behöver näring. Många äter för att bedöva sig.

Min kropp rör sig konstant och förbrukar energi. Oavsett vad jag vill.

Ikväll blir det en näringsdryck som jag dricker med sugrör med lite Baileys.

  

Min mor var en sten på ett berg 

En sten med vassa kanter mot ett hav 

Om hösten tog stormarna fart 

På hennes tunga hade elden brunnit till aska 

Min far var ett träd med ruttna rötter  

Han försökte limma plastblommor  

Limmet släppte från grenarna och plastblommorna flög med vinden  

Han sa att jag saknar fallskärm och ingen skulle ta emot mig 

Han var nykter och klar när domen föll 

Vi satt i hans finska skinnsoffa 

Vem trodde far att han var  ?

Han var min manliga förebild 

Jag gick ut på stenkanten och böjde mig ner 

Havet väntade på mig 

Jag bär flytväst och följer med i vågorna  

Jag luktar till stanken efter deras dom mot mig  

Hatets ord fyllde de min resväska ut till livet 

Hat är en smutsig känsla av ruttna rötter och vass stenkant 

Jag har rest länge nu  

Sträckt handen mot något som har varit dött 

Ruttna rötter  

Där finns ingenting att hämta. 

Det är mitt öde. Att söka mig slutet av vägar som jag letar mig fram med min Permobil. Färden från Skatudden Helsingfors, där jag var inkvarterad, gick över knaggliga stenar och förbi mannen med dragspelet, vidare mellan orange partytält som fungerade som fik, restaurang med långbänkar. För några år sedan var jag i Köpenhamn och tänkte när jag upptäckte kullerstenarnas stad. Visst är det romantiskt med kullerstenarna och att i varje kärleksfilm går de älskande hand i hand i månsken över kullerstenar. Jag tänker vidare att det går åt mycket energi att forma dessa stenkuber som monteras till ett helt torg eller mindre stad. I Stockholm är Gamla Stan fullt med kullerstenarna. Eller knaggligt underlag för att ta sig fram på hjul. Kullerstenarna slukar ström på Permobilen. Ändå byttes batterierna ut i vintras.

Jag lämnade torglivet och körde längst stranden mot ett mål. Doften av hav hotades av mörka moln längs strandremsan. Jag gick till Brunnsparken och satte mig. Här satt poeten Gunnar Björling och skrev för snart sjuttio år sen. Hans dikter ska man uppleva, inte förstå. Jag fortsatte genom den stora Brunnsparken. I min fantasi var den mycket mindre belägen på en kulle med utsikt över hamninloppet. I Brunnsparken finns en förskola i en gammal byggnad från förra sekelskiftet.

Jag kom till Eirastranden. Stadsdelen tillhör de välbeställda. Jag tog av och körde vilse. Ännu en hamn. Plötsligt befann jag mig i middle of nowhere. Tänkte på en Kaurismäki film. Mannen utan minne. Han vaknade på en parkbänk efter en brutal misshandel med minnesförlust. Identitetslös bosätter han sig i ett skjul.

Körde in mot staden och åkte spårvagn. Kollektivtrafiken i Helsingfors är fullt tillgänglig med låggolvbussar och utvecklingbar ramp lätt att fälla ut. Hjälpsamma chaufförer med servicekänslan intakt.

Överhuvudtaget är finländaren ett gästvänligt folk. Ja, även alkisarna på karaokeklubben Tokio kom fram och skakade hand med mig. Jag hade just klivit upp, ätit frukost och packat och tog en annan väg genom staden. Upptäckte stället var på markplan och lätt komma in med Permobil. Något sunkigt hak med sunkiga typer. Klockan var tolv och de flesta var packade redan. Och det låg något och vibrerade i luften. Jag drack en öl och de sjöng falskt. Jag kan alkisarnas beteendemönster. Inget att vara rädd för. Man ska dra när allt är på topp. Jag tog farväl och de tyckte att det var trevligt att jag besökte dem.

Jag tar med en lugn känsla när jag lämnar Helsingfors. En djupare förståelse av ett egensinnigt folk som kämpar med sitt öde i nordens östra hörn.

Bästa utsikten över Helsingfors. Ensam på toppen med blåsten. På ön finns hyresbostäder. Matbutik med det nödvändiga. Jag har aldrig bott på en ö. Helsingfors är nära havet och det märks. Körde längs grus- och stenvägar och tänkte hur november ter sig på ön, trots att här skulle vara den perfekta skrivarlyan. Jag tog båten tillbaka. Personal vid båten ville se mitt invalidkort så jag flaxade med armarna och pratade svenska. De vinkade in mig. Ett invalidkort är som parkeringbevis och tydligen ger förmåner i kollektivtrafiken.

Jag körde över salutorget mot Senatstorget men lockades av sightseeingbuss. Löste biljett och fick audioguide. Somnade. Jag vill inte vara turist. Jag vill bara finnas i sammanhang. Hoppade av bussen som för övrigt hade utfällbar ramp.

Besökte Claes Ohlsson i gallerian i stadsdelen Kampen och inhandlade rakapparat och eltandborste. Fick ta del av rabatten trots mitt svenska medlemskap. Fikade på Café Fazer.

Väntade på samma buss. Tjugo minuter senare var jag på väg genom staden med svensktalande guide. Tråkig ursvensk tantröst med noll brytning. Jag har mött några såna röster genom livet. Nu bor jag nära Tove Janssons plats.

Åkte buss igår också. Nej, det var spårvagn som gick nån kvarter från hotellet och hamnade på ett fik. Det blaskiga kaffet är en sorglig historia.

Imorgon tänker jag åka ut i förorten.

Igår kväll hamnade jag vid en torg, bortom hamnen, med ännu en saluhall. Utanför spelade en orkester. Finsk tango och mycket mera. Publiken dansade.

I det här landet vägrar man tala svenska. De glider oftast över till engelska, såvida de inte är födda finlandssvenska. Är det den finska tjurskalligheten som ligger och lurar? Jag föddes tvåspråkig och är stolt över det.

Måsarna vid hamnen är på hugget. I kön till en foodtruck fick en kvinna sin falafel. Kom tillbaka och sa till kvinnan i vagnen: ”Birds took my falafel”. Kvinnan i vagnen skrattade och gav henne en ny. Jag tänkte på måsana hemma som söker sig längre in mot land eftersom fisken i hav är borta.

Kvällen var ljum. Köpte en tallrik pommes och gick mot hotellet. Inte ens teven hade svenska kanaler förutom TV4. Jag gillar inte TV4.

Nu är det söndag. Den andra dagen. Vaknade till ett regn. Hotellfrukost väntade.

Jag gick från hotellet bort mot stan. Vid färjan till Sveaborg var det glest med folk. En vakt bad mig komma till grinden för insläpp av rullstolar till färjan, men jag skulle inte åka med. Fortsatte in mot Senatstorget. Fullt av folk som gick prideparaden och som slutade i Brunnsparken. Jag följde paraden med undantag för besök på Stockmann varuhus. Glömde packa rakapparat och eltandborsten har sin sista dödsryckning, trots att den är laddad. Förmodligen fick den en smäll när den for i backen. Lite skäggstubb klarar jag av men borsta tänder måste jag. Och allt är vansinnigt dyrt i Helsingfors. En latte med smörgås kostar 150 spänn. Paraden gick genom staden med glada tillrop. Vid Brunnsparken avvek jag och tog strandpromenaden mot centrum. Då såg jag stolens batteri visade knappt tio procent kvar, men den orkade köra över salutorget mot Skatudden och hotellet. Sov en stund och nu måste jag få i mig näring.

Ett regn föll. Båten jag lämnade och gick mot vandrarhem. Jag var ej välkommet av trappsteg för höga. Inte ens till bastun fattades trappsteg.

Ett regn föll. Jag hade startat cirkusen. Vi gick i rad mot det stora hotellet. Flaggor hängde utanför dörrarna.

Mannen i receptionen valde prata engelska med oss. Det fanns ett rum ledigt med utsikt mot en byggnad. Ett rum stor nog för två rullstolar.

Ett regn upphör. Jag öppnade Gunnar Björlings dikter. Han skriver om denna stads natur och fula gummor och unga porslinsansikten på spårvagn. Hans dikter fyllas nästan hundra år. Det är samma idag. Att de fula försöker leva med de vackra.

Det är därför jag skriver.

Tisdag. Har varit hos ortopeden och fått nya skor som ger ordentligt med stöd till fötterna när jag går. Först smärtar det i foten, men sedan kändes det stabilt att gå. Hade med mig gåstolen och testade gå. När jag går använder jag varenda muskel. Rena gympasset. Jag är ingen träningsmänniska. Gym är det värsta stället med svettiga kroppar. Men kroppen säger ifrån. Min vänstra axel värker. Jag har ett dilemma. Bassängträning är ok, men tråkigt. Skulle träning bli roligare om jag gjorde kbt-övningar. att mentalt fokusera på varje moment? Det går väl an några gånger, men när det blir en rutin vill jag bara smita ut bakvägen. Jag är bra på att smita från sammanhang jag är i.

Häromveckan tänkte jag att jag aldrig haft ett lönejobb. Ungefär som våra politiker. Skillnaden är att de får stora arvoden bara de uttrycker en åsikt. Själv har jag elva tusen att leva på. När jag uttrycker en åsikt bryr sig ingen. Fast jag lever hellre i marginalen än blir drillat in i nåt sammanhang.

Så ikväll får det bli en vända med gåstolen runt kvarteret. Sen sjukhus-såpa på tv..