Decemberljus klockan tre på dagen
vila efter en lång kamp
du behöver inte säga mitt namn
här under molnen
-
I höstas hade bastun brunnit. Det luktade rök. Det ringde på dörren. Där satt han i sin motordrivna kärra och en sån där vårdare stod bredvid honom. Hon vara ungefär lika kort som jag. Vi skakade hand som man gör. Det konstiga var att det var som hon visste något. Min fru sa att jag hade röda kinder och pratade som en pojke. Jag hade velat att hon hade lyssnat till min historia. Hon upprepade bara det han sa och jag försökte lyssna.
-
Berget slutar vid havet. Jag kommer inte ända fram till bergets kant. Där havet tar emot och våg efter våg gungar i lugn rörelse. Gungar mot ett annat land. Kanske. Eller vågorna stannar av i havet. Jag vet bara vinden och det blå landskapet. När havet möter himlen och jag sitter med fötterna utanför filten. Tår spretar åt alla håll likt tentakler mäter de av vindstyrkan.
-
När allt hopp har tagit slut och jag står på bergskanten. En bitande vind biter i kinden och liemannen drar tillbaka stunden och blir osynlig igen. Det börjar med februari och hoppet talar lugnt och metodiskt. Det blir vår. Det blir bra. Leva för modet att tåla. Så viskar livet i mitt öra.
Det blåser och jag får svårt att andas.
Februari har alltid varit en stark vind som trycker mot ansiktet. Och jag får svårt att andas. Blåsten pressar på andningsorganet och jag spänner halsen. Ett får kommer mot mig. Går igenom mig med ett ryck som släpper på trycket. Jag drar efter andan som om någon hållit mitt huvud under vattenytan.
Mika Ihanus 