En miniatyrvärld

Jag anländer med färdtjänstbussen till båtterminalen. I den mörknande novembereftermiddagen står folk i skinnvästar och röker. Det är motorcykelgäng från halva Sverige som ska åka på kryssning. Temat är 50- och 60-tal. Tiden som Jimmy Åkesson drömmer om att få uppleva igen. I ankomsthallen befäster fördomen jag har. Vita medelsålders med rejäla ölmagar och en bruksortsdialekt som härstammar utanför huvudstaden. En kille bär keps med SD-logga. Många fler bär sydstatflagga på skinnvästarna. Jag är i fiendeland.

Genom åren har jag åkt på kryssningar för att komma bort och komma hem igen. Automaten i ankomsthallen spottar ut biljetter som blir min och assistentens inträdesbiljett till en miniatyrvärld i ett dygn inlåst på en färja. Och jag bestämmer mig för att vara nykter på denna resa.
I hytten sker omvandlingen vare sig man vill det eller inte. Man deltar i ett skådespel med självskrivna repliker. I en sluten värld kan vad som helst hända. Det vet den som följde den tio år långa såpan Rederiet. Inte ens en kryssning kan ge ny bränsle åt ett avdankad förhållande.

Jag sitter i soffgruppen närmast dansgolvet och väntade på att band skulle börja spela, när en kvinna och hennes man slår sig ner närmast mig. Det såg jag på en gång. Han sitter med armarna i kors och glor mot bandet som leverar hits från deras ungdomstid. Hon tar honom på låren och säger något ohörbart. Han visar ingen reaktion får hennes händer släppa låren. Hon tittar tålmodigt runt och går och köper sig en Irish coffe.

Hon försöker ta på honom, ännu en gång smeka hans ben och tala. Men han sitter som förstelnad. Jag hade fullt sjå att sluta glo på deras skådespel. Till slut vänder sig kvinnan till mig:

”Visst är han snäll?”

”Vem?”

”Din assistent som tar ut dig?”

”Vad menar du med det?”

Tanten får något allvarligt i blicken, vänder sig mot sin man och muttrar för sig själv.

”Jag tycker han är snäll” Hon gick till baren.

Dessa tanter med kortklippt frisyr med ett silverhjärta hängande runt halsen är säkert goda i grunden. Men det blir fel när de kommer med påståenden som kräver min tacksamhetsskuld. Tacksamhet ska komma inifrån människan.

Tanten sätter sig med en ny Irish coffe jag och sätter ögonen på mig.

”Jag har varit assistent åt Åsa”

”Åsa?” undrar jag.

”Känner han Åsa?” frågar hon min assistent.

”Det vet inte jag”

”Men du tar väl hand om..”

”Nä, det gör jag inte”

Hon blir lång i ansiktet.

”Nämen, nu förstår jag inte”.