Jag reser alltid ensam. Då slipper jag den andre och dennes outtalade neuroser. Närvaron av den andre stör mina tankar och viljan att upptäcka. En assistent anpassar sig lätt till min rytm. Hon är på tjänsteresa, jobbar ett dygn i taget tills nästa tar över stafettpinnen. Hon har rejäla promenadskor på fötterna och vattenflaska i ryggsäcken. Alltid redo som en scout, fast nu ska jag upptäcka staden. Efter några trösklar på hotellrummet når rullstolsdäcken fast mark. Tillgänghet är upp till betraktaren. Assistenter springer upp för raka trappor och hämtar receptionisten som säger ”Good morning” och låser upp dörren till deras förråd. Bland hyllor med sängkläder och kemikalier står Permobil och laddar. Jag kliver upp i stolen och får på mig säkerhetsbältet. Assistenten använder en pinne som når knappen i taket. Carporten rullas upp och jag parerar permobilen mellan hyllor och containers tills jag når bakgatan till hotellet. Jag tänker att vilken svensk funkis som helst skulle aldrig acceptera detta boende. Det förra boendet hade en hög kant till lägenhetsdörren. Bakom dörren en lång och trång korridor. Permobilen landade efter nästan två dygn med flyg till Amsterdam efter mig. Samma dag flyttade jag till hotellrummet med utsikt över en blommig innergård.

Efter att lämnat bakgatan med män som rotar i överfulla containrar når jag breda trottoarernas milsvida färd. Amsterdam är lätt regn och hög luftfuktighet. Bra promenadväder. Regn upphör. Permobildäcken lägger asfalt bakom sig och jag tänker klart mina tankar. Långt bakom mig går assistenten med google map uppslagen i mobilen. Hon ropar till mig när det är dags att svänga eller fortsätta rak fram.

Erfarenhet byggs av inlevelseförmåga, viljan att förstå och förenkla. Rullstol och höga kanter – går inte ihop. Snacket om att Amsterdam är en tillgänglig stad för oss i rullstol är ju relativt beroende på betraktades kunskapsnivå. Men staden är vacker med sina blommor som täcker husfasader och broar som tar mig över kanaler. Nerfasade trottoarkanter. Jag saktar in farten och väntar in assistenten.

När jag reser har jag inga förväntningar. Det blir som det blir. Förväntningar tar bort lusten att se och höra. Jag låter mig sig överraskas av det som möter. Befinna mig i mellanrummen. Det sker i långsamheten, det sker i stunden. En rörelse framåt mot ett någonting.